Lite av en skräll – men också glädjande
Ulrika Stahre om årets Augustprisnomineringar
Inte alls som vanligt. Så sammanfattas nomineringarna till årets Augustpris som kom i går kväll. Det vanliga är en trygg samling böcker som inte är alltför kontroversiella, företrädesvis av i allra högsta grad etablerade författare. I år däremot: en spretig skara varav de flesta, skulle jag vilja påstå, otippade.
Att Linnea Axelssons imponerande poetiska epos Ædnan skulle nomineras trodde jag nog, men inte debuterande Karin Smirnoffs Jag for ner till bror. I fackboksklassen var det lika enkelt att förutse Jens Liljestrand och hans biografi över Vilhelm Moberg (liksom Kerstin Ekmans underbara Gubbas Hage), men däremot inte Magnus Västerbros Svälten.
Men antagligen är min uppfattning – att nomineringarna, framför allt i fackboksklassen, går till verk som stryker medhårs – hopplöst förlegad. Så verkar helt enkelt inte vara fallet längre. Inte heller Karin Petterssons & Martin Gelins Internet är trasigt är någon mesig coffee table-bok, även om fackboksdelen har en liten slagsida mot medialt uppmärksammade böcker.
Det finns ett par akademiker i listan, i min drömvärld skulle de vara ännu fler. Vad hände till exempel med Fanny Ambjörnssons utmärkta Tid att städa? Eller Göran Therborns Kapitalet, överheten och alla vi andra? Eller Jonna Bornemarks Det omätbaras renässans? Samtliga är verk som ligger rätt i tiden, som är signifikativa för det liv vi lever och den värld vi ser just nu.
Men kanske ska jag egentligen bara vara glad att fackboksskrivandet är så stabilt. Vad gäller den skönlitterära delen, den som alla vet är den som egentligen räknas, är fler med mig säkert förvånade att både Sara Stridsbergs Kärlekens Antarktis och Jonas Hassen Khemiris Pappaklausulen blev utan. Desto mer glädjande att böcker som slunkit lite under radarn kommit med, som Kenneth Hermeles memoar En shtetl i Stockholm och Björn Runeborgs Socialdemokratiska noveller.
Det är en mogen skara författare som nominerats i den skönlitterära klassen, debut eller ej. Det är förtjusande otidsenligt.
