Tack, Linda Skugge
Jack Hildén beundrar Linda Skugge: Hon är ett föredöme
Jag diskar och radion är i gång, ett program i P1 där någon ”brevväxlar” med Annika Lantz. Annika inleder korrespondensen, berättar att hon svettas av en varm tröja och hon undrar om det finns terapi för material med olika egenskaper som slagit snett. En ganska märklig frågeställning och jag lyssnar som ofta förstrött. När det blir Linda Skugges tur inleder hon tvärt: Hon hoppas att det finns en sådan terapi, för i så fall ”kanske det finns en terapi för det jag fått: munsvamp. Det går under det äckliga namnet torsk”.
Jag börjar tänka på Linda Skugge. För mig, som var för liten under 90-talet för att egentligen uppfatta det, är hennes tidiga roll rätt ointressant, precis som alla andra Henrik Schyfferts och Andres Lokkos som härjade då. Elaka krönikor i Expressen, redaktör till Fittstim för att några år senare avsäga sig feminismen, för att ännu några år senare ta tillbaka den med reservation. Det där känner man till, som någon sorts saga från en tid jag precis missade.
Det är den samtida Linda Skugge jag känner enorm respekt och beundran inför. Hon som blivit en motsats till den hon var förr. Långt utanför det hippa Stockholm, sjuk och miserabel, hårt arbetande. Diagnosen Addisons sjukdom har hon avhandlat i böcker och på kultursidor. Liksom hon försvarat Kerstin Thorvalls mamma, som var ordentlig och aldrig hade chans att vara lika frisinnat utsvävande som den författande Kerstin. Att utan tvekan referera till munsvamp, som kallas torsk, är äckligt på riktigt.
Såhär: För att vara konstnärligt intressant måste man riskera något. Inte bara i texten. Utan rent personligt, som människa. Något måste stå på spel. Om det finns en regel jag tror på gällande skrivande, lyder den så. Linda Skugge skriver nästan varje text i den andan. Och det är en jävla skillnad mot att riskera lite grann. Det finns en drös skribenter som är experter på att låtsas, som sticker ut hakan lagom mycket, ur den finaste vinkeln. Skillnaden syns i texten.
Jag vill ge ett tidigt tack, ett tack till någon som försvarar det motsägelsefulla i att inte vilja synas men samtidigt ger sken av att vilja det. Till någon som skriver ärligt och skoningslöst om kulturarbetares praktiska villkor och realiteter – som kommer i tid, håller deadlines, tackar nej till fester och älskar jobbet men skriver för pengar. Till Linda Skugge som vågar. Vågar utsättas. Strävar efter att utsättas. Hon är ett föredöme.
