Den gråtande nationen
Under rubriken ”Kvinnor gråter, män säger nej” sällar sig Expressens ledarskribent Ann-Charlotte Marteus till skaran vulgärbiologister. Om det nu finns en skara som vill skriva under på att ”matriarkatet och dess ikon, Syster Duktig” har styrt och ställt och förstört det välfärdssamhälle som gav kvinnor chansen att arbeta och försörja sig.
Marteus märkliga drapa grundar sig i att kvinnor är mer positiva till flyktingmottagande, i enkätundersökningar såväl som på styrande nivå. Därför har alltså Sverige, som har en (självutnämnt) feministisk regering, en flyktingpolitik som skiljer sig från övriga Europas.
Jag antar att Tyskland också har ett stort flyktingmottagande för att Angela Merkel är av kvinnligt kön. Att greker och italienare kämpar vidare utan några som helst matriarkala system faller utanför Marteus ramar.
Kristina Lindquist sätter i sin kulturchefsblogg i UNT Marteus text i ett intressant och givet sammanhang: den påminner om stämningen i USA efter 9/11, då terroristattacken skylldes på att landet blivit feminiserat.
Bara fjollor råkar ut för attacker, det var feministernas fel att män upphört att vara män.
Susan Faludi analyserade de första åren i det nya millenniet i sin The Terror Dream, och visst ekar det av samma feminist- för att inte säga kvinnoförakt i Marteus text. Om män bara fick bestämma mera, så hade vi levt i den bästa av världar – underförstått utan för många asylsökanden men med ledare som ”sätter gränser och ställer krav”.
