En Sär Skild Bok
Magnus William-Olsson faller för Aase Bergs samhällskritiska ordlekar
Frågan om hur vi ska bedriva samhällskritik i det tidiga 2000-talet är plågsam för alla oss som vantrivs i kulturen. Ett av grundproblemen är att framtiden redan ter sig förödd. Den kritiska potential, förverkligad till exempel i Occupy Wall Street, miljö- eller fredsrörelsen, som handlar om att ”ändra riktning nu” erbjuder ett alternativ. Kraften i att vilja rädda, att sörja för, att bota är emellertid begränsad i jämförelse med den kritiska energi som möjligheten av en ny skapelse, i historiens ljus, har visat sig erbjuda.
Men när framtiden ser på oss, rödögd, bland tiotusentals rostande kärnstridsspetsar, smältande polarisar, utrotade arter, väldiga bergskedjor av syntetiskt skräp, av informationslaviner, av sötvattensbrist och saltvattensvämning, ur ett moln av finfördelade kol- och tungmetallspartiklar, ja då ter sig Den Nya Skapelsen, den kronologiska tidens löfte om den oskrivna framtiden, mer som en hägring än som en verklig kamrat.
För den som vill förstå de senaste decenniernas svenska poesi erbjuder förhållandet till framtiden ett intressant perspektiv. På det stora hela har den svenska dikten varit kritisk till sin grund. Präglad av de tankemässiga strömningar som följt i dekonstruktionens spår, främst diskursanalys och identitetspolitik. Ofta skarpa, kritiskt lödiga texter som tydligt uppdagar orättvisor, orättfärdigheter, tvång. Men i frågan om framtiden har poesin odlat antingen den lockande realpessimismen eller, intressant nog, fallit åter på det moderna avantgardets utopism, som i vår tid förstås ter sig nostalgisk eller rent av eskapistiskt. Båda hållningarna är hur som helst kronologiskt linjära, upplysningsförnuftiga.
I detta panorama finns ett antal skalder som fört poesins samhällskritik i en annan riktning. Jag tänker till exempel på Thomas Tidholm, Lina Ekdahl, Katarina Frostenson och inte minst den poet som i dag utkommer med ännu en djupt övertygande diktsamling, Aase Berg.
Alla dessa poeter har, på olika vis, skapat sig ett refugium i språksensualismen, varifrån de iakttar, beskriver och kritiserar världen och dess förhållanden. Som språkvarelser talar de ur barnets synestetiska position. Ur en lekfull, sinnlig dekonstruktion som liksom lossar språkets delar från dess ordningar och synar dem som läten, betydelser, ting, fenomen. Och leken hämtar inte sin kritiska energi ur det kommande. I barnlekens tid finns ingen framtid, bara evighet. Eller som den gamle filosofen Herakleitos skriver i fri översättning: ”Evigheten är ett barn, ett lekande barn i ett barns kungarike”.
I sin nya diktsamling Liknöjd fauna utövar Aase Berg rå samhällskritik ur detta barnsligt eviga nu. Som all kritik har boken ett föremål: samtidssamhället. Ja, just det – vårt Foster Land, kära Kon Sum Ister. Skratten den föder träffar illa. Sorg och livsleda osar ur särskrivningarna. Löjet faller över oss alla. Osmält Strountes får torkarbladen att kärva och texterna beckar igen tills vantrivseln med en smäll rinner ut som förtvivlan:
Rävarna flockas
Råvarorna fraktas
Allt ordnar sig
alltid
men djupfryst
Bokens rekvisita är pettsonskt rural. Natur står mot civilisation. Djur mot människa. Hönsen som är bokens kollektiva huvudperson är helt enkelt ”hönsiga” och därmed ett slags dikotomiska transor, varken det ena eller det andra, men något av båda. Greppet visar sig förvånansvärt effektivt. Ur den gamla natur/kulturdistinktionen tillverkar Aase Berg små bomber som varje gång briserar i rätt ögonblick och slår elaka sprickor i värdegrunder, idébanker och samhällsfundament.
Det enda som oroar mig lite med denna allt igenom ljuvliga bok är väl att den är så lätt att älska. Aase Berg ter sig lite som en Tage Danielsson. En skarpslipad kritiker, effektiv som filmsamurajernas svärd eller Emil i Lönnebergas tunga, men liksom självklar i var mans arsenal.
Av Unds Klan Der – som man brukar säga. Varför skulle inte alla och en var har rätt att finna samhällskritik som den här personligt träffande?
Samhörighet betyder
att alla lyssnar
inte på varandra
bara samtidigt
