Förenklad evangelikal blick på frälsta hippies
”Jesus revolution” är nostalgisk feelgood för väckelsekristna
Det är inte varje dag kristen film går upp på bio i Sverige. Men när den evangelikala dramakomedin ”Jesus revolution” i våras hade premiär på andra sidan Atlanten drog en svensk väckelsekristen kampanj i gång för att se till att filmen skulle ta sig hit.
Efter många påtryckningar uppfylls nu önskningarna. I dag har ”Jesus revolution” svensk biopremiär.
Filmen bygger huvudsakligen på verkliga händelser i södra Kalifornien då en kristen väckelsevåg drog fram i kölvattnet av det sena 1960-talets motkultur. Den skildrar två parallella berättelser, en om mötet mellan den karismatiske hippiepredikanten Lonnie Frisbee och den stelbente pingstpastorn Chuck Smith, och den andra om en utsatt yngling vid namn Greg Laurie.
Frisbee övertygar Smith om att öppna sin kyrka för stadens hippies, och snart är succén ett faktum. Tusentals personer strömmar till den tidigare döende församlingen för att ta del av Lonnie Frisbees märkliga förmåga att förmedla Guds kraft. Även Greg Laurie hamnar till slut i Frisbees och Smiths hippiekyrka. Men underbarnet Lonnie Frisbee låter sin predikokonst och helandeverksamhet stiga honom åt huvudet, varför den kloke pastorn Chuck Smith i stället hjälper Greg Laurie att bli ny ledare för rörelsen.
”Jesus revolution” erbjuder en förenklad beskrivning av ett komplext historiskt skeende; en nostalgisk feelgood för evangelikala boomers och oss som vuxit upp med berättelserna om hur hippies blev frälsta en masse.
Det finns nämligen en hel del som ”Jesus revolution” väljer att inte berätta.
Greg Laurie, filmens huvudsakliga protagonist och författare till dess romanförlaga, besökte Vita huset flera gånger under Donald Trumps presidentskap. I somras skrev Laurie i Washington Times att USA:s farligaste fiender inte kommer ”… utifrån utan inifrån. Eftersom ’woke’-ideologin genomsyrar akademin, medierna, kulturen och till och med regeringen är vi snabbt på väg åt fel håll.” Laurie menar att nationen åter behöver en Jesusrevolution för att göra sig av med allt det moraliska förfall som ”woke” åstadkommit.
Delar av Jesusrörelsen och den karismatiska väckelse som gick hand i hand med den utvecklades alltså med tiden till det som i dag är den kristna nationalism som understött Trump och andra auktoritära krafter i och runt det republikanska partiet.
Filmen undanhåller också det faktum att hippiepredikanten Lonnie Frisbee avled i aids 1993, endast 44 år gammal.
Ett komplement till ”Jesus revolution” är därför ”Frisbee: The life and death of a hippie preacher” (2005). Dokumentären berättar den omedelbara fortsättningen på historien där spelfilmen slutar; att Lonnie Frisbees queera sexualitet ett tag var en öppen hemlighet bland hans närmaste. Men när nyheten att han var gay spred sig i de teologiskt konservativa kretsarna fråntogs han alla sina uppdrag och uteslöts. Hans unika bidrag till Jesusrörelsen blev snart kraftigt nedtonat i rörelsens historieskrivning.
”Jesus revolution” är därmed en minst sagt udda film på svenska biodukar. För den som vill lära sig något om en evangelikal blick på världen är filmen nog utmärkt. Men den som vill ha en mer heltäckande och mindre högerevangelikalt tillrättalagd bild av historien bör leta på annat håll.
Samtidigt gestaltar filmen en viktig brytpunkt i den amerikanska evangelikalismens historia, ett ”Sliding doors”-ögonblick då den hade kunnat gå i en mer progressiv riktning. Kanske beror ”Jesus revolutions” popularitet bland somliga kristna på en sorg över att 1960- och 1970-talens tidvis spirande progressiva evangelikalism i USA gått förlorad? 1976 kunde exempelvis den tämligen radikala demokraten och evangelikalen Jimmy Carter vinna presidentvalet. Han blev då den första av landets presidenter som kallat sig born again.
Det har sannerligen runnit en del skit under broarna sen dess.
Tomas Poletti Lundström är doktor i religionshistoria och forskar om politisk evangelikalism
