Klimatet som ursäkt för fortsatta plundringar
Med klimatomställningen förvandlas det globala syd återigen till en guldgruva
Man kan inte två gånger stiga ner i samma flod. Med denna herakleitoska fras skulle man kunna sammanfatta en av den så kallade beroendeskolans insikter.
De forna kolonierna, periferin, kan inte kopiera kolonialmakternas, centrums, väg till välstånd, eftersom det världssystem de ingår i har förändrats. Floden är en annan.
De är hänvisade till en roll som leverantör av råvaror och avsalugrödor för att finansiera importen av industriartiklar i ett handelsutbyte de ständigt förlorar på.
Utveckling i Nord och underutveckling i Syd är på så vis inte en fråga om tidsmässig eftersläpning – de fattiga länderna kan aldrig ”komma ikapp” – utan om en process som pågått sedan spanjorerna lade under sig Sydamerika. Kolonialismen som ockupation har upphört, men den nykoloniala underordningen består. De rika länderna kontrollerar fortfarande teknologi, handel, finanser, media och vapen.
Därmed bröt beroendeteoretikerna med den moderniseringsteorin som dominerade tänkandet under 1900-talet.
Den politiska lösningen blev att ”avlänkas” från de globala flöden och prioritera självförsörjning och protektionism.
Idéerna formulerades i lite olika tappning av tänkare som Andre Gunder Frank, Raul Prebisch, Samir Amin och Paul Baran och blev mäkta populära under 1960-talet. Liksom förstås Franz Fanon, som i ”Jordens fördömda” talade om behovet av att med våld rena också sinnena från det europeiska tänkandet.
Även om Fanon fick klassikerstatus och väl fortfarande läses, fick beroendeteoretikerna se sin popularitet sjunka betänkligt då avlänkningsrecepten prövades utan framgång i latinamerikanska länder, samtidigt som de asiatiska tigrarna täljde guld på sin anpassning till världsmarknaden.
Tankegångarna gjorde comeback under den globala rättviserörelsen framstormning för 20–25 år sedan. Plötsligt talade man om livsmedelssäkerhet, skuldavskrivning, ojämlika handelvillkor och en globalisering på storföretagens villkor som aldrig förr. Samir Amin blev profet igen, drog fulla hus på ABF i Stockholm.
Sen blev det knäpptyst.
Amerikanska anfallskrig, en global våg av muslimhat, terrorism, finanskris flyktingkris och segrande högernationalism dödade all diskussion om hur en annan värld skulle kunna skapas. I Europa och Sverige skrevs periferin om till en farlig plats, en svart hål av korruption, barnsoldater, kriminalitet och fattigdom.
Med klimatomställningen förvandlas det globala syd återigen till en guldgruva
Det är därför riktigt uppfriskande och inte så lite förvånande när tidskriften Clarté i sitt nya nummer åter vänder blickarna mot Syd och dammar av en del av 60-talets tänkande.
Man lanserar begreppet ”kolonialitet” för det tillstånd av underordning som följt efter den formella och avkoloniseringen – där man alltså vägrar erkänna ett brott, ett tydligt före och efter – och ”dekolonial teori” för tänkandet kring detta. Och visst, det kan säkert vara vettigt, även om jag tycker postkolonial underordning eller liknande fungerar lika bra.
Vänsterpartisten John Hörnquist gör tillsammans med litteraturvetaren Viola Bao avbön för marxismens eurocentrism och dess kanske lite naiva antagande att kapitalismen oundvikligen kommer att homogenisera jorden. Själv är jag inte övertygad, men jag haft fel förr.
Men mest spännande är att floden åter har förändrats.
Med klimatomställningen förvandlas det globala syd återigen till en guldgruva, förstår man av det Ekosociala manifest från dussintals folkrörelser som Clarté publicerar.
Inte bara drabbas de fattiga folken i särklass värst av klimatförändringarna – det pågår ju redan.
De ska dessutom stå till tjänst med resurser för lösningarna.
Solpaneler i Sahara! Gruvbrytning för våra bilbatterier i Kongo och Chile! Enorma landarealer för att odla biobränsle!
Plundringen ska fortsätta, trots att den rika världens klimatskuld är så oändligt mycket större.
Vi går mot en ny klimatkolonialism, eller ja, klimatkolonialitet. Det ger konflikten en ny sprängkraft. Och det ställer krav på vänstern här hemma: vill ni stå på jordens fördömdas sida på allvar?
Jag tänker på den indiska författaren Arundhati Roys iskalla svar när jag 2004 frågade hur hon såg det svaga stödet från rörelser i Nord:
”Det finns miljoner människor i den här delen av världen som kräver rättvisa. Alla kommer inte att vara på vår sida.”
