Vi behöver ett samtal om motståndet i vår tid
Åsa Linderborg om vägen framåt för en splittrad vänster
Med anledning av Anders Ehnmarks bortgång härförleden plockade jag fram hans brevväxling med Göran Therborn, Samtal om socialismen (Arbetarkultur). Den kom ut 1988, strax innan Gorbatjovs perestrojka får sin egen inneboende logik och järnridån faller.
I backspegeln kan man tycka att de brevväxlade under en för vänstern oskuldsfull period, men det var det inte. Therborn slår med stämgaffeln redan i det första brevet: ”Dessa är eftertankens tider för socialister, i den kalla skuggan av högerns segrar i Europa och den uppgivna anpassningens eller den sega trötthetens Sverige.” Det är en lägesbeskrivning som i än högre grad gäller nu, trettio år senare.
Frågorna som sysselsatte dem är fascinerande framsynta. Nyliberalismen är redan då det överskuggande temat. ”Människan har kommit bort i det här systemet”, skriver Ehnmark.
Då är de ändå ovetande om vad som väntar med kapitalismens globalisering, arbetslivets prekarisering och välfärdsstatens privatisering.
Therborn skriver om kapitalkoncentrationen och den ökade ojämlikheten. Han noterar den ökade rasismen, nykonservatismens kvinnosyn och det nya folkföraktet. Han nosar på högteknologins och robotiseringens framtida betydelse. De skriver båda om miljö/klimatfrågan. Ehnmark rapporterar om plötslig rötmånad: ”Många säger att det beror på hålet i skyn.” De är överens om att det bara finns en lösning på det gigantiska problemet: ekonomisk demokrati.
De har en gemensam referens i det italienska kommunistpartiets utveckling, som de värderar olika, men det är om Afghanistan som de blir osams på riktigt. Båda är emot Sovjets invasion, men sen skiljer de sig åt. Ehnmark stödjer mujaheddingerillan med principen om nationell frihetskamp, medan Therborn förfasas över hur kulturrelativismen obekymrat nickar bifall åt islamisterna.
Det gnisslar också kring frågan om demokratiska fri- och rättigheter, där Ehnmark menar att socialister tenderar att vara frihetsfientliga. Therborn å sin sida irriterar sig över att Ehnmark vurmar för egenförvaltning och civilsamhälle. Ehnmark efterlyser en helt ny vänster, medan Therborn ställer sig frågande inför en vänster utan arbetarklass.
Det är en vänskaplig brevsamling som låter ana den splittring vänstern genomlider nu; en fåra som orienterar sig mot liberalismen och en som fortsatt menar att den akuta motsättningen går mellan arbete och kapital. Identitetspolitiken och kulturrelativismen har hamnat i konflikt med delar av den marxistiska upplysningstraditionen, men i Sverige har motsättningen ännu inte fått en ordentlig urladdning. Detsamma gäller den ekonomiska politiken. Socialdemokraternas knäböjning för marknadsdogmatismen har skett helt utan deklarationer.
Finns det något fantasieggande alternativ till kapitalismen? Och vad är man när man är vänster i dag? Räcker det med att man försvarar den liberala demokratin och idén om alla människors lika värde?
Det är socialismen som Ehnmark och Therborn grubblar kring. De är socialister för att de, som de menade, har ett kritiskt förhållningssätt till världen. De tror på socialismens emancipatoriska idé om mänsklig frigörelse, och att alla människors grundläggande behov kan tillfredsställas enbart i ett rättvist samhälle.
I slutet av 80-talet var socialismen fortfarande ett alternativ, även om de är överens om att den västerländska välfärdskapitalismen varit överlägsen alla andra experiment. Men hur ser det ut nu, finns det något fantasieggande alternativ till kapitalismen? Och vad är man när man är vänster i dag? Räcker det med att man försvarar den liberala demokratin och idén om alla människors lika värde? Det är paroller som även Dagens Nyheter har tagit som sin publicistiska – och säkert ärliga – affärsidé.
Måste inte den som menar sig vara antifascist ha åtminstone en social kompass, och ta strid för att ojämlikheten ska ses som en kränkning av de mänskliga rättigheterna?
Det finns en surhet inom vänstern, skriver Therborn till Ehnmark, där man avfärdar den som inte helt tycker som man själv. Den surheten hämmar idéutvecklingen och motståndskraften.
Inspirerade av Ehnmarks och Therborns brevväxling bjuder Aftonbladet Kultur in till fortsatt diskussion, tre decennier senare. Ett samtal om socialismen är för mycket att be om, men vi hoppas på ett osurt samtal om motståndet i vår tid på temat Därför är jag vänster.
Först ut är Kajsa Ekis Ekman. Serien avslutas framåt hösten med Göran Therborn.
Lotta continua! som de säger på den italienska barrikaden.
Ständig kamp!
