Veganism minskar risk för pandemier

Under de flesta epidemier sprids smittan från djur till människor

avAmelie Björck

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Foto: Vincent Yu / TT NYHETSBYRÅN
En anställd klädd i ansiktsmask på en köttmarknad i Hong Kong i januari.

Mitt i allt elände känner jag en liten låga av hopp fladdra i hjärtat när jag tänker på coronakrisen som en övning för den mänskliga föreställningsförmågan.

Vi har generellt svårt att koppla ihop det lilla vanelivet med de stora perspektiven; det vi själva kan se med det som är osynligt för ögat. Det som utspelar sig på en övermänsklig skala (som den globala uppvärmningen) eller på en mikroskala (bland virus och bakterier) är svårt att ta in som fenomen i sig.

Men i dag, när vi känner civilisationen i det rika Nord skaka, får föreställningsförmågan hjälp av realiteten, och kopplingen mellan det osynliga och det kännbara blir en realitet.

Många kloka röster ställer nu frågan hur vi ska använda denna nya känslighet. Hur går vi vidare?

Ju fler tamdjur vi hanterar desto större smittorisk


Det står klart att de flesta epidemier som drabbar människor har sin grund i zoonos, överföring av smitta mellan djur och människor. Detta har varit fallet med spanska sjukan, asiaten och Hongkong-influensan, liksom fågelinfluensan, svininfluensan, sars och mers. Inte sällan fungerar tamdjur som smittande medium mellan vilda djur och människor. Ju fler tamdjur vi hanterar desto större smittorisk.

”Om alla människor blev vegetarianer eller veganer skulle risken för pandemier vara oändligt mycket mindre” säger min nya favoritexpert på infektionssjukdomar, professor Björn Olsén, till tidskriften Anlib.

Och skälen att rikta blicken mot djurindustrin hopar sig verkligen för den som tänker hållbarhet.

Utöver virusrisken finns antibiotikaresistensen, skövlingen av skog för djurfoderproduktion, reduktionen av artrikedom i skövlingens spår, vattenförbrukningen, metangasutsläppen från djurhållningen, hjärt-kärlsjukdomarna orsakade av köttätande.


Varför inte under dessa veckor i karantän, när allt vi trodde var fast flyter, göra oss mjuka även inför detta. Varför inte göra kopplingar mellan känsla och tanke, smått och stort, synligt och osynligt, och fråga oss om charkdisken är värd priset

Och då har vi ännu inte talat om lidandet. Djurindustrins barbariska premiss.

Föreställningsförmågan har just nu goda chanser till en reality check också vad gäller det lidande som är inbyggt i djurindustrins (av branschen) osynliggjorda ordning. Och jag tänker – varför inte under dessa veckor i karantän, när allt vi trodde var fast flyter, göra oss mjuka även inför detta. Varför inte göra kopplingar mellan känsla och tanke, smått och stort, synligt och osynligt, och fråga oss om charkdisken är värd priset.


Haugens dolda kamera ser bönder kastrera smågrisar med slöa skalpeller


På SVT Play ligger den norska dokumentären ”Grisarnas hemliga liv” som väckte skandal i grannlandet i somras. Norun Haugens vittnesmål från grisuppfödningens vardag visar hur djurskyddets regelverk ideligen åsidosätts.

Haugens dolda kamera ser bönder kastrera smågrisar med slöa skalpeller och avliva ”odugliga exemplar” genom ett par däng mot stallväggen. Skrikande suggor släpas över betonggolv med en grov hand om det känsliga örat, eller lämnas att självdö med svartnande sår. Detta i ett land som – precis som vårt – anser sig världsbäst på ”human” djurhållning.


För en inblick i nästa fas av grisarnas liv, fast i Sverige, kan vi gå till Lina Gustafssons helt färska bok Rapport från ett slakteri. Dag för dag följer vi hennes erfarenheter som ny veterinär på en namnlös anläggning som tar emot en karavan av transporter, fullproppade med rädda och förstörda djur. För deras yrvakna trynen kan den korta stunden vid av- och pålastning vara enda chansen att vädra frisk luft och se himlen välva sig däruppe.

Redan kl 8.20 på morgonen har 512 grisar slaktats enligt slakteriets display. De som inte förmår ta sig framåt bultas ihjäl redan i death row. Eftersom det inte går att säga om en gris som kollapsar var sjuk från början eller hade blivit det under transporten kan inget ansvar utkrävas.


Gustafsson utkämpar en omöjlig kamp. Hon försöker få gubbarna att inte slå på grisarna för att de ska röra sig framåt. De tycker hon är jobbig och fortsätter banka med sina plastpaddlar när hon lämnar platsen.

I en anteckningsbok hittar hon sju år gamla noteringar om precis samma problem. Systemets produktionskrav omöjliggör ansträngningarna att varaktigt lindra djurens pina. Försöken är som Kalle Anka-plåster på köttsår.

Skildringens sakliga prosa, utan Haugenfilmens egotrippar, gör effekten desto starkare när empatins nervändar kommer upp till ytan.

För Gustafsson fortsätter mitt i den avtrubbande ruljansen av kroppar att se de individuella grisarnas motståndskamp och blodets nyanser. Hon tvingar sig själv att se bedövningsmomentet då djur i trånga korgar sänks ner i koldioxid.


Den som läst på vet att förintelselägrens ingenjörer inspirerades av slaktanläggningarna i Chicago

Även som trycksvärta på en boksida är det outhärdligt att ta del av hur djuren under långsamma minuter av ångest klättrar på varandras ryggar för att få luft.


Parallellen behöver inte skrivas ut: den som läst på vet att förintelselägrens ingenjörer inspirerades av slaktanläggningarna i Chicago, hypermoderna på 1880-talet. Effektiva system plagierades, men döden blir ändå aldrig ren och snygg.

Kampen för överlevnad finns hos allt levande. Vi är alla fyllda av blod och skit och piss och livsvilja. I Chicago fanns inget bedövningsmoment före kniven, men att kalla dagens förfarande ”humant” är ett elakt skämt.

Arbetarnas vidriga förhållanden på Chicagos stockyards skandaliserades av socialisten Upton Sinclair i rapportromanen The jungle 1906. För människornas del har slakteriarbetet sedan dess förbättrats åtskilligt.

Den danska grisaveln har ett återkommande problem med resistenta MRSA-bakterier som gör grisarna medtagna och som enligt Statens Serum Institut smittade 3 669 danskar med hudinfektioner 2018.

I Gustafssons arbetslag skojas det kollegialt och hygienen tas på allvar. Men beskrivningarna av all den sjukdom hon ser bland djuren känns ändå alarmerande. Det är bubbliga brösthinneinflammationer, infallna lungor, infekterade svansstumpar och ledbölder som spricker av var. Ibland skärs den angripna kroppsdelen bort, varefter resten av djuret slussas vidare för att bli människomat.

Den danska grisaveln har ett återkommande problem med resistenta MRSA-bakterier (gula stafylokocker) som gör grisarna medtagna och som enligt Statens Serum Institut smittade 3 669 danskar med hudinfektioner 2018. Det förvånar inte. Med trängsel, produktionsstress och hårda tag har vi skapat en lidandemaskin som samtidigt är en effektiv inkubator för bakterier och virus.

Foto: Johan Nilsson/TT / TT NYHETSBYRÅN
Svenskt ekologiskt griskött slaktat i Skåne.


För några år sedan publicerade sociologen Timothy Pachirat en lika upprörande undercover-bok som Gustafssons från ett amerikanskt slakteri (Every twelve seconds, Yale university press, 2011). Systemet är detsamma överallt.

I en skrivelse till WHO publicerad i New York Times och The Lancet 2017 framställde över 200 experter djurindustrin som ett ”eminent threat to global health”. Dokument efter dokument bidrar till samma bild av djurindustrin som ett system med förödande konsekvenser för alla inblandade parter och arter.


I coronatider väljer jag att lyssna på dem som framhåller att en återgång till det ”normala” inte kan få innebära en återgång till samma ohållbara attityd av ”rätt till allt” som det rika Nord hittills har odlat. Vi har på sistone påmints om att politik kan vara ett effektfullt instrument.

Det går att ändra människors beteenden med tvingande beslut. Det går att pumpa in miljarder i saker vi ser som viktiga.

Om vi kan fasa ut oljan kan vi också fasa ut djurindustrin. Civilisationens former är föränderliga och inte skrivna i sten.


Publicerad: