Tosca under korset
OPERA De stora operahusen i Europa brukar se till att besätta de mest publiksäljande klassikerna med riktigt bra sångare. Parisoperan är inget undantag, för även om stampubliken kan sina klassiker, så krävs att solisterna är av hög klass. En gammal sanning är också att den franska publiken ser, medan den tyska lyssnar. Översatt betyder det att helt enkelt att iscensättningen ska ha hög estetisk halt.
Pierre Audis relativt färska regi av Puccinis klassiker avviker från de Tosca-uppsättningar vi är vana vid på våra breddgrader. Verismo är visserligen en svår scenisk nöt att knäcka. Som operans svar på litteraturens naturalism måste en regissör och scenograf tänka två gånger för att omfunktionera operan.
Pierre Audi, som gjorde ett par uppmärksammade iscensättningar på Drottningholmsteatern i början av seklet (Händel och Rameau), har lyckats filtrera operan genom Fellini. Vi möter ett kyrkorum under en bro som liknar ett gigantiskt kors. I sista akten befinner sig den dömde Cavaradossi utanför stan, avlövade träd och ett tält är här dödens fält. Även här vilar ett gigantiskt kors över scenen. Den politiska makten och religionen är ett.
Möjligen blir det lite övertydligt, symboler kan vara svåra att hantera på teaterscener, och det blir inte lättare när handlingen kräver så mycket specificerad rekvisita. Men spelet är mycket bra, huvudpersonerna skapar den tragedi detta är meningen att vara. Främst här är utan tvekan Bryn Terfels Scarpia. Hans baryton har tyngd och auktoritet av rang, dessutom har han en scennärvaro som få. Den ukrainska sopranen Liudmyla Monastyrska i titelrollen har en osedvanlig styrka, sällan har jag hört Toscas bön med sådan kraft, liksom hennes närmast besvärande svartsjuka gentemot Cavaradossi känns ända ut på parketten.
Marcelo Álvarez påstods vara lätt indisponerad, men av det märktes föga mer än en och annan diskret harkling mellan recitativen. Han har en tät, varm och karaktärsfast tenorstämma, en av de bättre i dag. Övriga roller gjorde gott ifrån sig, även om Sakristanen, som sjöngs snyggt av Francis Dudziak, som alltid blir en smula sceniskt fånig.