ÅSIKT

Stutzmann – barockt bra

Claes Wahlin ser en märkvärdig och mångsidig musiker dirigera på Konserthuset

avClaes Wahlin

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: Jan-Olav Wedin
Nathalie Stutzmann dirigerar Kungliga Filharmonikerna på Konserthuset i Stockholm

MUSIK Nathalie Stutzmann är en märkvärdig och mångsidig musiker – dirigent, kontraalt och med en egen ensemble, Orfeo 55. Jag har hört henne dirigera samtidigt som hon sjunger duett. Hennes repertoar må huvudsakligen vara barocken, men som hon visar på Konserthuset i Stockholm är hon en nästan lika skicklig dirigent av högromantisk musik. 

Stycken av Richard Wagner och Richard Strauss framfördes omväxlande, den förres förspel och kärleksdöd från Tristan och Isolde, den senares Tod und verklärung och Oboekonsert i D-dur


Världens kanske främste oboist, François Leleux, visade vad han kan: med en lätt och luftig ton, häpnadsväckande teknisk skicklighet, ja, nästan lekande lätt spelade han Strauss konsert från 1945, ett ljust och ornamentrikt verk som skrevs när Tyskland låg i ruiner. Om Strauss struntade i världen eller ville försvara konstens överhöghet förblir oklart.

Filharmonikerna lät lödigt och elegant under Stutzmanns ledning, möjligen saknade jag aningen tydligare konturer hos Wagner, medan Strauss vindlande vackra Tod und verklärung tveklöst förtjänade orkesterns touche. 

Men att Stutzmann är som säkrast i barocken märktes av Leleux extranummer, Glucks Dans på de saligas ängder från operan Orfeus och Eurydike; så smidig och klar är det den som dröjer sig kvar i hörselminnet.

ARTIKELN HANDLAR OM