Hela byn köar för att se den unge mannen dö
Gruppen kan vara en fara men utan varandra är vi förlorade
I Pär Lagerkvists novell ”En hjältes död” gör sig hela stan redo för ett ovanligt event: en man ska få en halv miljon kronor för att balansera på huvudet på ett kyrktorn och sedan hoppa ner och ta sitt liv.
Alla är exalterade över händelsen och flockas framför kyrkan. Men när döden är konstaterad är folket besvikna – ”Det hade ju varit storslaget, men i alla fall. Han hade ju ändå bara slagit ihjäl sig.”
När Lagerkvists novell nu omvandlats till kortfilm har den placerats i åttiotalsmiljö. I Karin Franz Körlofs oemotståndliga tolkning ligger fokuset på gruppmentaliteten. Hela byn köar för att få se mannen dö. Och så dör han. Gruppen ändrar sig – det här är ju makabert. Någon måste ta ansvar för att den stackars pojkens liv gått förlorat, tänk på hans mamma!
Kortfilmen vann jurypriset på årets upplaga av Startsladden på Göteborgs filmfestival. Utmärkelsen är talande för en återkommande fråga i filmprogrammet: är gruppen en fara eller en famn?
Lucía Penzos thrillerdrama ”Los impactados” handlar om att känna sig utstött ur flocken. Veterinären Ada blir träffad av blixten och kan inte längre relatera till den värld hon är en del av. Hennes smärta är för påtaglig, och alla omkring henne försöker förminska eller bedöva den. Ada söker sig i stället till en grupp likasinnade, andra som blivit träffade av blixten, för att få befinna sig på en plats där både hennes inre och yttre ärr får existera. I Penzos film är gruppen både en plats där Ada kan gå vilse och en där hon kan finna tröst.
Festivalens höjdpunkt är dock en annan film, Paola Cortellesis ”Det finns alltid en morgondag”, som sjunger kollektivets lov. Arbetarhustrun Delia rusar mellan hemmet, där hon blir slagen av sin man, och dagens alla måsten: ströjobb, tvätt och barnuppfostran. Hennes liv, som av många betraktas som miserabelt, är i själva verket fyllt av gemenskap. Gömt under de dagliga ljusglimtarna vilar dessutom en större berättelse om kollektivets kraft, som uppenbarar sig först i slutet.
Den återkommande tematiken berättar något om vår tid. Vi vantrivs uppenbarligen i denna ultraindividualism och längtar efter någonting att samlas kring. Men eftersom samma individualism har härjat så länge nu fungerar inte längre den raka berättelsen om gemenskap. Gruppen måste först gestaltas som hotfull eller bäddas in i en historia om något annat. Annars hade vi helt enkelt inte trott på den. Det upplyftande med flera av filmerna på Göteborgs filmfestival är ändå att trots att de lägger ut villospår, och får oss att misstänka gruppens intentioner, landar de många gånger i samma tes: utan varandra är vi förlorade.
