Hur ska det här kunna bli en svensk kanon?
Bara en liten grupp konservativa har tackat ja till att delta
Det är typ tolv år sedan nu, som den konservative publicisten PJ Anders Linder svarade på en fråga.
”Litteraturkanon, bra eller dåligt?” undrade kristdemokraten Aron Modig.
PJ Anders Linder, på den tiden politisk chefredaktör för Svenska Dagbladet, svarade ”Bra” med tillägget ”Men jag tycker inte att staten ska upprätta den.”
I dag är han del av den kommitté som för statens räkning ska upprätta just en litteraturkanon, till och med en allomfattande svensk kulturkanon.
Jag fastnar vid PJ Anders Linders gamla svar, det var på Twitter (som det hette då), för han berättar också att han faktiskt några år tidigare varit med och tagit fram en kanon för lobbyisten och miljardären Peje Emilssons vinstkåta privatskolekoncern Kunskapsskolan.
Jag hör av mig till Kunskapsskolan för att se vad det är för böcker PJ Anders Linder då ville ha med i en litteraturkanon. Kanske kan det ge en antydan om vilka verk som ska gälla för hela det svenska folket? Skiljer det sig är det också intressant – en kanon borde inte kunna vara föränderlig på så kort tid.
Skolans kommunikationschef svarar snabbt att de inte har någon litterär kanon. Jag vill veta när den försvann. Kommunikationschefen söker svar och återkommer. Men ingen hon pratar med minns riktigt hur det gick till när skolans litterära kanon avskaffades, behovet tycks hur som helst ha försvunnit i takt med att koncernen förbättrade utbudet på sina skolbibliotek. En förbättring som framtvingades via lagstiftning, innan dess satsade Kunskapsskolan på en ambulerande bokbuss som drog runt mellan skolorna, snarare än på bibliotek.
Jag känner mig bekräftad av svaret, eftersom jag alltid ansett att en litteraturkanon är något som införs istället för att på allvar tillgängliggöra ett brett utbud av litteratur. Ett identitetsprojekt som inte förändrar materiella fakta på marken utan snarare döljer brister. Att en kanon blir ett självbedrägeri där man tror att man gjort något för att man har tagit fram en lista och sagt att det som står på den är viktigt.
Regeringen och vår olycka till kulturminister, Parisa Liljestrand (M), har aldrig riktigt lyckats förklara vad en kulturkanon ska göra för nytta, men har sagt att det är viktigt med ”debatt”, och att en sådan kanske kan uppstå tack vare kanonförslaget.
Ganska få har lockats av denna statsrådsbeställda debatt, även om Expressens kulturchef Victor Malm kände sig sedd av Liljestrands förfrågan och sa sig vilja bidra till ”en frejdig diskussion om vårt kulturella och konstnärliga minne”, och göra införandet av kulturkanon till ”en möjlighet”. Han har också med bestämdhet inskärpt att Carl-Henning Wijkmarks ”Den svarta väggen” ska finnas med i en svensk litteraturkanon och hunnit bli besviken på gänget som ska fatta beslut om listan.
Fokus kulturredaktör Nina Solomin har också dragit en lans för en litterär kanon, men vill inte ge sig in i urvalsdiskussionen. I stället hoppas hon, något verklighetsfrånvänt, att en kanon ska reparera tiktokskadade hjärnor och göra unga till bättre bokläsare. Hon menar också att en kanon kan hjälpa minoriteter att hålla den egna kulturen vid liv. Något som rimligen blir svårare om en nationell svensk kulturkanon på statligt dekret ska piedestalplaceras.
Svenska Dagbladets nuvarande politiska chefredaktör Tove Lifvendahl har föreslagit några verk till en svensk kulturkanon, bland annat Astrid Lindgrens ”Mio min mio”, Zlatan Ibrahimovic och David Lagercrantz ”Jag är Zlatan”, samt Laura Fitinghoffs ”Barnen från Frostmofjället”. Vi får se om de tar sig in på kanonchef Lars Trägårdhs kanonlista. Kanske vill kommitténs Peter Luthersson annat. Han har tyngd, som docent i litteraturvetenskap och tidigare förläggare i nära samarbete med Svenska Akademien. Han är också djupt konservativ, både i sin litteratursyn – som Rasmus Landström skriver mer om här – och i sin praktik. Ebba Witt-Brattström påpekar att han i Axess tv-serie om världslitteraturen lyfter 56 manliga och blott fyra kvinnliga författarskap.
Totalt sett har fler ändå varit osugna än sugna på att vara med och bygga svensk kulturkanon. Mats Malm avfärdade tidigt önskemålet om att Svenska Akademien ska bidra till arbetet, eftersom kanonbegreppet är ”inpyrt med makt och maktutövning”. Han föreslår i stället att skolbiblioteken ska få de resurser de behöver.
Carin Franzén, professor i litteraturvetenskap vid Stockholms universitet och en given person att ställa frågan till, var också kvickt ute och slog fast att hon, trots sina kvalifikationer, inte tänker sitta i en sådan kommitté. Hon ser en kanon som en konservativ politisk gest, som resulterar i en godtycklig lista som åldras mycket snabbt.
I Expressen signerade 35 författare – bland andra Kristoffer Leandoer, Karolina Ramqvist, Anneli Jordahl och Theodor Kallifatides – ett upprop mot en statlig litterär kanon, och beskrev det som något som inte hör hemma i en demokrati.
Det finns åtskilligt fler exempel.
Därför är det kanske inte så konstigt att det blev just det gäng det blev som ska ta fram en svensk kulturkanon. Förutom PJ Anders Linder är ju också Peter Luthersson nära bunden till magasinet Axess, där också kulturkanonkommitténs Gunilla Kindstrand medverkade i ett temanummer om hur en svensk kanon kan se ut.
The chosen few blev alltså en smal, tämligen likriktad grupp, som kanske snarare består av de få som faktiskt ville vara med än av de bäst skickade.
