Det finns tusen olika sätt man kan säga tack
För oss som är flytande på två kulturer kan det ibland förvirra
Att säga tack är en konst. Man skulle kunna tro att det bara finns ett sätt, men det finns tusen. I alla fall om man är arabisktalande.
En gång hjälpte mina föräldrars kompis mig att flytta. Som tack köpte jag blommor till honom och sa: ”Här får du blommor för att du hjälpte mig att flytta”. Men tydligen var det inte helt godkänt. Att säga att en gåva är kopplad till en handling kan i den arabiska kulturen uppfattas som att man för ett Excel-ark i huvudet med plus och minus. I stället ska man bara räcka över gåvan och säga varsågod. Inte ”på grund av” eller ”för att” – utan bara ge.
Som den libanesiske författaren och poeten Khalil Gibran skriver i sitt portalverk ”Profeten”: ”Det är när ni ger av er själva som ni verkligen ger”.
Att säga tack genom att säga nej är en annan viktig del i denna artighetsritual.
När min familj en gång på besök i Mellanöstern blev bortbjudna på middag så instruerade mamma oss om upplägget. ”När de bjuder oss på mat så ska man inte låta dem lägga upp så mycket, och när de frågar om vi vill ha påfyllning ska vi säga nej tack, även om vi vill ha mer. Gästens roll är att säga nej och värdens roll är att insistera.” På så sätt visar man hänsyn till den man gästar, och värden får chansen att visa att den månar om en, genom att vara generös. Och det utspelade sig exakt på det sättet, som en dans mellan två parter.
Tack är en övning som liknar en pingismatch; jag servar bollen, du slår den, jag slår tillbaka med artighetsfraser
Tacket finns också i språket. Arabiskan är ett väldigt målande språk, en blandning mellan talesätt och arabisk mytologi. Och tack är en övning som liknar en pingismatch; jag servar bollen, du slår den, jag slår tillbaka med artighetsfraser.
I Sverige pratar man om ofta om kulturkrockar. Mer sällan pratar vi om oss som redan hanterar två kulturer fullt ut och i stället drabbas av kulturångest. När jag träffar lite äldre arabisktalande väninnor i Sverige blir jag alltid fundersam. Vilket av systemen ska vi hålla oss till? Det arabiska, där jag ska insistera på att ta hela notan om vi fikar, eller det svenska där var och en betalar för sitt?
Det kanske inte är något att bry sig om, men ibland tror jag att osäkerheten ställer till det. En gång bjöd jag hem en arabisk vän på middag, hon bjöd inte tillbaka. När jag sprang på henne av en slump sa hon att hon varit sjuk. Till slut drog hon sig undan.
Det skulle kunna vara så enkelt som att hon inte gillar mig – men det kan också handla om att hon tror att jag dömer henne för att hon inte snabbt bjöd tillbaka.
Jag ska försöka få henne att komma över till det svenska sättet att se på saken och hålla det enkelt. Låt oss bara ses, strunta i det omständliga. Ibland är det en fördel att kunna röra sig mellan flera världar. Plocka russinen ur kakan, som man säger i Sverige.
