Tog chansen att få 15 minuters berömmelse när husbonden är borta
Martin Aagård recenserar Sverigedemokraternas patetiska teaterföreställning i Sveriges riksdag
Utan att dra efter andan höll Mattias Karlsson, vikarierande hövding i Sverigedemokraterna, ett nästan 15 minuter långt tal om den svenska ”extrema” invandringspolitiken.
Tack vare det spända läget kring morgondagens budgetomröstning hade han lyckats locka landets samlade journalistkår till en malande enformig föreställning, vars egentliga innehåll lätt skulle kunna meddelats i ett pressmeddelande.
Men Sverigedemokraternas store ideolog, vars politiska gärning hittills ägnats perifera företeelser som 68-vänstern och svensk folkmusik, ville inte missa sin chans att äntligen stå i predikstolen. När Jimmie Åkesson för en gångs skull inte stjäl allt rampljus gäller det att passa på.
Och som han passade på.
Sveriges radios rutinerade reporter Thomas Ramberg var den förste som försökte avbryta den havererade monologen som egentligen inte var annat än en rabblande iscensättning av Sverigedemokraternas partiprogram. Aftonbladet bröt till slut sändningen. ”Vanligtvis får man betala för reklam”, förklarade Aftonbladets ansvarige utgivare Lena Mellin beslutet.
Så vad händer nu?
Det står skrivet i stjärnorna. Men till skillnad från Mattias Karlsson kan vi nog andas ut en smula. SD:s beslut att rösta för Alliansbudgeten innebär inte per automatik en regeringskris. Samtidigt bör den politiker som det kommande dygnet pekar finger mot sina motståndare och använder ordet ”ansvar” rimligtvis visa hur man tar det i praktisk handling.
Annars tvingas vi alla leka med i ett litet fanatiskt minoritetspartis allt vansinnigare charad. Ett parti vars invandringspolitik är så extrem att den tillåts överskugga allt annat riksdagsarbete, oavsett om det handlar om en akut skolkris, sjukvården, äldrevården eller jobben. Oavsett hur angeläget det är att snabbt komma till beslut.
Nej, inget av detta är viktigt för Sverigedemokraternas ledning, så länge de kan få 15 minuters berömmelse när husbonden är borta, och en chans att återigen mässa sin evighetsmonolog om att invandraren är roten till allt ont i denna värld.
