Proffsiga amatörer
Ulrika Stahre om Gabriela Pichlers nya film: Småstadens revansch
Historien är välkänd: små orter byggda kring ett par näringar led hårt när textil- och annan industri flyttade till lägre löner och obefintliga fackföreningar. Kvar finns flagnande färg och bitter nostalgi, på ytan åtminstone, och förstås jakt på strategier att hålla staden vid liv.
Efter succédebuten Äta sova dö – som lyckades fånga både klassamhälle och småstadsliv – tar sig Gabriela Pichler nu an kommunala sätta-på-kartan-strategier. En promenad på ett minfält: småstadsskildringar som inte på något sätt skapar komik av dialekter eller av idén om småstadsbon som lite bakom, är fåtaliga. En film som Fucking Åmål hade fördelen av tonårsperspektivet – den tonåring som inte vid någon punkt avskyr sin inskränkta hemort finns inte – vilket också Amatörer har.
I centrum finns Aida och Dana, spelade av Zahraa Aldoujaili och Yara Aliadotter. Genom ett skolprojekt uppmuntras de filma sin stad, eftersom kommunledningen vill bygga en spännande bild för att locka till sig en tysk billighetskedja och därmed många nya arbeten. Skolprojektet går i stöpet och en reklamfilmare anlitas. Amatörer utvecklas till en konflikt mellan, ja amatörer och professionella, mellan klasser, generationer, företag och kommun.
Klasskillnader skär också rakt genom vänskapen mellan Aida, vars familj lever på mammans städjobb, och Dana som är inbäddad i en materiell trygghet av helt annan kaliber. Det speglas i föräldrarnas attityd till det filmande som tjejerna fortsätter med även efter att kommunen tröttnat på amatörbilden av lilla Lafors. Medelklassens strävan mot förverkligande ställs mot arbetarens obefintliga marginaler att göra detsamma.
Men Amatörer är, sina frilagda konflikter till trots, en försonande film. Det tema som överskuggar allt annat är filmen, kamerans makt. Att manipulera, absolut, men också att fånga allt, grovkornigt, hoppigt, ställt på sidan, för nära, för långt bort.
Produktionen av den professionella reklamfilmen äger genrens alla inslag av puts och fejk. Men det är här Pichlers (och medförfattaren Jonas Hassen Khemiris) språk är så eget. När en romsk ung man vill fiska från den gamla vackra stenbron som just ska till att filmas i lätt och fluffigt idylläge, försöker filmteamet köra bort honom och det visar sig plötsligt att en av dem pratar flytande rumänska. Inga konstigheter, konflikt flyter till ytan men vi stannar i scenen, som liksom många andra scener filmas dubbelt.
Men inte bara den professionelle filmaren gör sig skyldig till manipulation. Aida provocerar fram en misshandel för att kunna filma den (oklart dock om filmen sparas). Hennes agerande handlar om hämnd och revansch, och hon vill aldrig stänga av mobilens kamera, oavsett graden av integritetskränkning.
Det är själva filmandet som är målet, inte filmen, verkar Pichler vilja säga. Och det är en uppmaning som skiljer sig från den konflikträdda lärarens lite von oben-klappande attityd. Att filma är inte att ta små steg på en utvecklingsbana, det är att kasta sig ut och ta för sig. Som arbetsmetod lite jobbig kanske, men som livsattityd avgjort av värde.
Titelns amatörer syftar också på att många av skådespelarna är just det, som i Pichlers förra film. Kommuntjänstemannen Musse, spelad av Fredrik Dahl, är också i verkligheten kommunanställd. Persongalleriet är brett, och stiliserat – alla är med! – en sorts representation av typer, som också speglar syftet med filmerna i filmen: representation av en stad.
Amatörer är minst tre filmer samtidigt, den ena inuti den andra, och först framåt slutet när Lafors egen biograf fylls till sista plats och vi betraktare blir andrahandspublik får vi se vad de två kompisarna, amatörerna, arbetat med. Och det är en utdragen evighetsdokumentär där allt samlas, inifrånskildringen av Lafors där främst människor som brukar sakna röst hållit i kameran. Arbetsplatsskildringar, blockflöjtsspelande, gräsklippning – hela livet ryms i något som blir en eloge till en samhörighet byggd på allas deltagande. Den lilla staden blir den sanna smältdegeln.
