Drömfabrik i diktaturens tjänst
Berättelsen om Kinas nära förestående världsherravälde är redan en bästsäljare. Bokhyllorna fylls av framtidsprognoser som spår solig tillväxt för Mittens rike, men mulnande himlar över västerlandet. De feta åren är förbi. Nu måste vi snabbt lära barnen mandarin. Och snart kommer vi att se film från Kina i stället för Hollywood.
Det finns en tradition att betrakta Hollywood som en ideologisk murbräcka i den amerikanska imperialismens tjänst. Men när Adorno och Horkheimer formulerade sin varningsskrift om kulturindustrin anade de nog inte att den skulle nå sin fulländning i Kina. De amerikanska konglomeraten i all ära, det är inget mot den statliga toppstyrningen av den kinesiska filmindustrin.
Nyligen upphöjde kommunistpartiet kultursektorn till en “industriell grundpelare”. Och vad är det kommunistpartiet vill berätta? Jo, att Kina åter är på väg att bli världens ledande civilisation. Det är inte minst intrycket av den internationella titeln till en av fjolårets påkostade prestigeproduktioner: Beginning of the great revival. Filmen floppade – betyget bland användarna på filmdatabasen Imdb är avslöjande: 2,6 av 10 – men det finns exempel på mindre tungfotade försök att berätta om landets ärorika förflutna.
John Woo kallades hem från Hollywood för den episka krigsfilmen Red cliff år 2009 och lyckades slå Titanics tidigare biljettrekord i Kina. En symbolisk skalp för landets filmindustri. Året därpå var det dags för ett nytt biljettrekord när det stoiska jordbävningsdramat Aftershock hade premiär. Men ingen av succéerna gick att exportera.
Med Zhang Yimous The flowers of war, som skildrar den japanska invasionen av staden Nanjing år 1937, provade man en ny strategi. Men trots ett amerikanskt identifikationsobjekt i Christian Bale fick filmen ett ljummet mottagande av de amerikanska filmkritikerna och kalla handen vid biljettkassorna.
Kina vill bli världens nya drömfabrik men lyckas inte snärja västerländska sinnen med patriotiska epos som Red cliff , Aftershock och The
flowers of war. Och filmen som skarpast hade skildrat Kinas väg mot världsherravälde skulle i stället ha berättat om bönderna som tvingades bort från sin mark för att bereda plats åt det 131 tunnland stora produktionscentret Huairou.
De kanske saknar drömmar men får trösta sig med att den växande filmindustrin åtminstone innebär alternativ sysselsättning. Som statister i den kinesiska filmens otaliga massscener tjänar de sex dollar om dagen.
