Rädda studion

Bevara popmusiken i sin naturliga miljö – inte på ett museum

Elvis Presley  i Sun studio 1954.

Det ska byggas ett popmuseum på Djurgården – Swedish music hall of fame. Eva Dahlgren och Niklas Strömstedt sitter i styrelsen och en hel avdelning ska vigas åt ABBA.

Museet kommer även att innehålla ett hotell – Hotel ”Melody”. En finurlig kombination. Hotellet skulle säkert aldrig fått bygglov på Kungliga Djurgården utan lite kulturell fernissa och ett museum över ”svenska musikexportframgångar” lär knappast bära sig självt.

Men Swedish music hall of fame kommer garanterat inte bygga några paviljonger till Anti Cimex och Crude SS. Eller Babatunde Tony Ellis, Bathory, Karl-Erik Hagström, Lucky People Center och Refused. Svenska musikpionjärer som verkligen förändrade historien men som aldrig blev några ”musikexportframgångar”. I alla fall inte i ABBA-betydelsen.

Är det verkligen ett museum svensk pophistoria behöver? Ett monument som de mest utslätade och tafatta artisterna bygger över sig själva?

Nej.

Det är visserligen dags att arkivera stora delar av pophistorien. Rocken har blivit gammal och gått in i pensionsåldern – den fas i livet då samhället måste hålla den under armarna med offentliga medel. Samma fas som den romantiska orkestermusiken, jazzen och folkmusiken redan befinner sig i. Rocken har blivit kultur och rocken behöver inordnas i kulturpolitiken.

Men den behöver inte ett litet musealt reservat strax invid Skansen. Den måste bevaras i sin naturliga miljö – inspelningsstudion.

Dagens popmusikstöd är fortfarande uppknutet till utgivningen av skivor, eller ”fonogram” som det piggt kallas av Kulturrådet. Men alla som ägnar sig åt popmusik i dag, såväl producenter som konsumenter, vet att fonogrammens tid är över. Det säljs fonogram, absolut. Men inte särskilt många.

Stödet riktar sig också till utgivaren av skivor i stället för artisterna. Fonogramstödet – som utbetalas retroaktivt – bygger på att ett skivbolag har tagit den ekonomiska risken med inspelningen. Men i dag har skivbolagen i stort sett förlorat sin betydelse. De mellanstora har utrotats och de små är så små att de oftast består av en enda person som spelar in mjukvarusyntar i sovrummet.

Det är i dag dyrt att spela in ljud som färdats genom luft. Därför har studion flyttat in i laptopen. På gott och ont. Det har skapat nya digitala musikgenrer. Vilket är roligt. Men den artist som vill spela in akustiska instrument får numera vara beredd att ta notan själv.

Och det är, om man ska vara ärlig, den gamla popmusiken som behöver betala för rörförstärkare, plåtreverb och dyra, tyska trummikrofoner. Den nya klarar sig alldeles utmärkt med samplade bastrummor, digitala reverb och den skiter fullständigt i gitarrer.

Så studion, som den såg ut under 1900-talets glansdagar, kommer ofrånkomligen att försvinna. Många klassiska svenska inspelningslokaler har redan gått i graven. Mest känd är såklart ABBA:s gamla Polarstudio på Kungsholmen. Men än så länge finns många kvar. Metronome/Atlantis, ett stenkast från Polar, där flera av ABBA:s viktigaste låtar spelades in ser fortfarande mer eller mindre ut som när det begav sig.

Så här kommer ett ytterst konkret kulturpolitiskt förslag:

Låt Statens musikverk köpa upp dessa studior.

Inte alla, men ett par av de mer minnesvärda. Bevara det som är värt att bevara. Modernisera det som måste. Och lägg fonogramstödet på ett stipendiesystem som i stället för att betala ut pengar till meningslösa skivbolag delar ut studio­tid till musiker.

Artisten får göra vad de vill med sina inspelningar. Lägga ut dem på Spotify, Soundcloud eller vad som nu råkar vara den lämpligaste distributionskanalen för tillfället. De går ju i alla fall inte att sälja.

Det finns redan en liknande konstruktion. EMS – Elektronmusikstudion, den självklara platsen för inspelning av osäljbar elektronmusik, har sedan starten 1963 varit det allmännas egendom. Sveriges Radio och Rikskonserter har tidigare varit huvudmän och i dag är den en del av Statens musikverk. Sveriges Radio äger dessutom Berwaldhallen, en kombinerad radiostudio och konserthall, finansierad med licenspengar som fyller en självklar roll i svenskt musikliv.

Inspelningsstudion utgjorde hjärtat av 1900-talets popmusik – ett instrument minst lika viktigt som elgitarren. Det är dags att kulturpolitiken även tar sitt ansvar för den.

Visst skulle det innebära att man på sätt och vis skapar ett musiktekniskt museum för analoga brusnostalgiker. Men 1900-talets popmusikhistoria gick hand i hand med ljudteknikens historia. Och en fullt bevarad 70-talsstudio har så mycket mer att berätta än ABBA:s gamla moonboots och Per Gessles plektrum.

Dessutom skulle vi trygga kommande generationers behov att spela in ljud som färdats genom luft.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln