Livs levande dödsmässa
Claes Wahlin om Östersjöfestivalens första dagar
Öppningskonserten på årets Östersjöfestival, den 16:e i ordningen och Michael Tydéns sista, kunde lika gärna ha varit festivalens final. Gustav Mahlers gigantiska åttonde symfoni från 1906, även kallad de tusendes symfoni, blev tillsammans med Schönbergs Gurre-Lieder några år senare ett slags slutpunkt: konsertverk kunde helt enkelt inte bli större.
Mahlers tanke var att kör, orkester och solister skulle bestå av tusen medverkande, hela universum skulle höras i detta expressiva, men emellanåt naturlyriska stycke. I Berwaldhallen hade man samlat ihop kanske en tredjedel av tusende, vilket likväl innebar sex körer, Radiosymfonikerna med förstärkning, samt åtta solister. Man måste ju få plats med publik också. Lika bra det, eftersom den litet hårda akustiken i Berwaldhallen inte är idealisk för musik av denna storlek.
Körerna – från Radiokören över St Jacobs kammarkör till Adolf Fredriks diskantkör – hade en fin och samlad klang. Vi är lite bortskämda i det här landet med så många utsökta körer. Solisterna vara alla av hög klass, främst bland likar basen Christopher Maltman och sopranen Tamara Wilson.
Daniel Hardings ledning får benämnas arbetsseger. Att hålla ihop detta stycke är en sak, att därtill få det att skimra när det så ska, dundra när det bör, är en annan sak. Harding lyckas bäst episodiskt, linjerna som finns i Mahlers musik får lite onödigt grova skarvar.
Verdis magnifika Requiem är ett annat verk på gränsen till opera. Som dödsmässa är stycket närmast sekulär med sina körer, solon, duetter, terzetter och kvartetter. Den är samtidigt ett koncentrat av Verdis operor. Här hörs Aida i blecket, stormen från Otello eller körer från Trubaduren.
I Berwaldhallen rymdes två operakörer, Kungliga operans och Göteborgsoperans. Hovkapellet, som kan sin Verdi, leddes av Domingo Hindoyan, en av dessa musiker som kommit fram genom El sistema och som vill jag gärna se på podiet igen.
Expansivt och stramt på samma gång höll Hindoyan ihop verket med stor skicklighet. Han undvek generalpauser mellan satserna och kunde gå från pianissimo till forte utan minsta lilla skavank i klangen. Och med solister som Christina Nilsson och Miriam Treichl blev denna dödsmässa livs levande.
