Supermorsan mot strömmen
Inga-Lina Lindqvist ser tv-filmen om Anna Wahlgren – barnfostraren som tappade greppet om sin familj
Mitt första barn födde jag med Anna Wahlgrens Barnaboken uppallad på förlossningssängen. Varje gång jag blev osäker på nästa moment dubbelkollade jag i den 750-sidiga tegelstenen.
Man kan säga mycket om böcker. För mig finns bara två slags texter: levande eller döda. Barnaboken var levande. Jag förälskade mig i författarskapet.
Tio år senare gick jag till en bokhandel där min idol skulle signera böcker. Jag gick fram till Anna och uttryckte min beundran. Hon frågade om jag skulle köpa boken och jag sa som det var, att jag inte hade råd. Anna såg sig snabbt omkring, snappade åt sig ett exemplar, gömde det i sin stora klänningsärm och smugglade in boken i min famn. Än i dag är denna bok, stulen av sin upphovskvinna för en fattig mammas skull, en av mina käraste ägodelar.
”Anna Wahlgren – hela Sveriges mamma” är en film i två delar (SVT play) av Kristina Hedberg. Intensiva replikskiften med den åldrande ikonen ramas in av arkivmaterial och längre intervjuer med Wahlgrens vänner, motståndare och beundrare. Halvbrodern, den kända konstsamlaren Sven-Harry Karlsson, bidrar med barndomsperspektivet. Lilla Anna lämnades bort av sina föräldrar och har levt med längtan efter tillhörighet och ett hem.
”Hård som flinta och fullkomligt oförsonlig gick hon till angrepp mot allmän förskola som idé”
Den kärlekslösa uppväxten skapade en enastående personlighet. Anna Wahlgren födde nio barn som hon aldrig lämnade bort och som hon försörjde ensam, till en början tack vare Sveriges unika bidragsstöd för ensamstående föräldrar och sedan genom sitt skönlitterära skrivande. Barnaboken kom ut 1983 och blev en världssuccé med en miljon sålda exemplar.
Dokumentären fokuserar på Wahlgren som samhällsdebattör. Hård som flinta och fullkomligt oförsonlig gick hon till angrepp mot allmän förskola som idé. Medan hela svenska folket demonstrerade under parollen ”Ropen skalla – dagis åt alla” simmade Wahlgren ursinnigt mot strömmen. Barn skulle inte lämnas bort. Barn skulle tas i anspråk och känna sig behövda i vardagen. Barn behövde inte varierad kost, det gick bra att äta tomatkross med lök och ris flera dagar i veckan. Och barn behövde sova själva.
Människor som har självtillit nog att tänka ut egna begreppsmodeller utövar oemotståndlig lockelse. Men den levande tilliten i Anna Wahlgrens offentliga persona kolliderar med hennes aggressiva oförsonlighet. Klipp från tv-debatter visar en furie som angriper hämningslöst.
”Vad fick denna tappra och begåvade kvinna att argumentera mot sitt barns upplevelse?”
Vissa stunder kan jag inte låta bli att jämföra med vår samtida Katerina Janouch – inträngd i ett hörn och därför verbalt klösande och bitande. Symptomatiskt nog dyker en annan kontroversiell kollega upp i filmen – bloggaren Katrin Zytomierska. Klart att hon tillämpar Wahlgrens metod på hur man får barn att sova hela natten. Att Svenska Barnläkarföreningen offentligt uttalat att metoden är farlig och kan bidra till ökad spädbarnsdöd är mindre viktigt.
Anna Wahlgrens barn har avböjt medverkan i filmen och hänvisat till att de inte längre vill uttala sig offentligt.
Familjen är splittrad. Dottern Felicia Feldts självbiografiska roman Felicia försvann slog ner som en bomb i moderns professionella liv och efterlämnade en gapande krater. Dottern beskrev sin övergivenhet, sina trauman under uppväxten. Och det är här historien om Sveriges främsta supermorsa blir riktigt svår att förstå. Vad fick Anna Wahlgren att tappa ansiktet och skriva en bedrövlig försvarsskrift, Sanning och konsekvens? Vad fick denna tappra och begåvade kvinna att argumentera mot sitt barns upplevelse, vilket är en förälders enda oförlåtliga synd? Vad var det som hände?
Dokumentären ger mig en skärva av ett möjligt svar: Alkohol.
Halvvägs in i andra delen ställer Kristina Hedberg frågan: ”Tycker du att du druckit för mycket?” Wahlgren börjar bete sig som om hon satt på ett jobbigt möte med socialtjänsten. Hon ironiserar och slingrar sig. Hon gör allt utom att ta ansvar. Det är plågsamt att se.
När eftertexterna rullar i väg, som vågorna i Goa där Anna Wahlgren numera bor, väcks en känsla av sorg och saknad.
I stället för Barnaboken har vi fått Familjeliv. Tack för det, men inte tar man Familjeliv med sig till sin förlossning.
