Med autistens blick fick flosklerna mening
Efter att ha läst Clara Törnvalls ”Vanliga människor” såg jag föräldramötet i ett nytt ljus
Litteraturens uppgift är att göra så att saker, företeelser och människor plötsligt står i ett främmande ljus. Det menade den ryske formalisten Viktor Sklovskij, i vad som nog måste ses som litteraturhistoriens viktigaste uppsats, ”Konsten som grepp” (1917). Som människor har vi en tendens att automatisera tillvaron, skrev Sklovskij. Vi gör saker utan att tänka och plötsligt har hela livet passerat med äktenskap, krig och barnbarn – utan att vi faktiskt har upplevt något.
Men med hjälp av främmandegöring kan ljuset kastas från ett annat håll, så vi åter får uppleva tillvarons magi. Konsten finns till, skrev Sklovskij, för att vi ska upptäcka att stenen verkligen är en sten, inte bara ”igenkänna” den som en sten. Det är bedövande vackert – och fullkomligt sant!
Ofta bedömer jag böcker utifrån deras förmåga att främmandegöra – en sorts Sklovskij-skala. För med hans synsätt blir ju konsten på verkligt allvar: den kan rädda oss från en förtvinad tillvaro. Lustigt nog får jag höstens starkaste Sklovskij-upplevelse när jag läser en guidebok för autister: Clara Törnvalls ”Vanliga människor”. Där försöker Törnvall – som själv är autist – förklara den märkliga värld vi neurotypiker (NT) lever i för andra autister.
Det som pågick var faktiskt en sorts kommunikation, men den var mycket neurotypisk
NT:s, skriver Törnvall, föddes med en automatisk slutare i hjärnan som stänger ute detaljer och omvandlar dem till symboler och delar av mönster. Detta måste man tänka på när man pratar med en NT – de kommer inte lyssna till vad du säger, utan snarare tolka dig: läsa ditt kroppsspråk, fästa blicken vid dina ögon snarare än din mun och leta efter dolda betydelser. Det sistnämnda kallas undertext och det är svårt för NT:s att förstå att det finns människor som talar utan den (som autister).
Sådär går Törnvall igenom område efter område i vårt märkliga sätt att kommunicera. Och för första gången inte bara igenkänner jag, utan ser oss neurotypiker. Tänker på ett föräldramöte nyligen, då jag blev irriterad över alla floskler som sades om ”barnen i centrum” och ”skolan som en plats för alla”. Det var en upplevelse av att inget kommunicerades trots att det babblades oavbrutet – jag gick hem osäker på om jag överhuvudtaget varit där. Men med Törnvalls hjälp bryts automatiseringen och plötsligt går det att betrakta mötet med försonande blick. Det som pågick var faktiskt en sorts kommunikation, men den var mycket neurotypisk. Det som egentligen sades var: ”Vi vill alla samma sak och vi behöver stötta varandra. Vi vill alla samma sak och behöver stötta varandra. Vi vill alla samma sak och behöver stötta varandra. Vi vill alla samma sak och behöver stötta varandra.”
