Kontrarevolutionen på väg att krossa Egypten
Ekonomin och rättsstaten kollapsar men byggbubblan fortsätter att växa
Bilfönstret på passagerarsidan fungerar inte. Min vän som hämtat mig på flygplatsen i Kairo vevar upp takluckan så att jag kan tända en cigarett. Få bilar kör på motorvägen och jag undrar om jag verkligen har kommit till Kairo. Min vän suckar, säger att detta är den fjärde eller femte motorvägen som presidenten Abd al-Fattah al-Sisi byggt ut mot flygplatsen. Byggboomen har inte lagt sig, trots att Egypten befinner sig i den värsta ekonomiska krisen på årtionden.
Jag är i Kairo för att ta mig till Gaza, men min vän berättar att det är omöjligt: ”Egyptierna öppnar inte ens upp gränsen för att tusentals lemlästade barn från Gaza ska få vård.”
Vi lärde känna varandra på Tahrirtorget under revolutionsåret 2011, när hoppet om ett annat Egypten stod i zenit. Revolutionärerna lyckades efter år av organisering fälla Hosni Mubaraks 30-åriga diktatur och kunde för första gången på länge drömma om frihet, demokrati och jämlikhet.
13 år senare har alla spår suddats ut. Tahrirtorget har militärdiktaturen täckt över med en obelisk från farao Ramses II:s tid. Fastigheterna runt om har fått nymålade fasader och den välkända myndighetsbyggnaden Mogamma är ett tomt skal. Departement har flyttats till den nya administrativa huvudstaden – Sisis skrytbygge mitt ute i öknen som efter sex års byggande varken är klart eller har hållit budget. Hittills har 58 miljarder dollar hällts ner i staden, som fantasilöst nog saknar ett namn. Här ska Afrikas högsta torn byggas, en pyramid av glas och ett överdådigt palats åt president Sisi, som sedan militärkuppen 2013 – när Muhammad Mursi avsattes – både kört statens finanser i botten och skapat en långt mer repressiv stat än under Mubarak.
Enligt organisationen World Justice Project, som verkar för rättsstatens principer världen över, hamnar Egypten på plats 136 av 142. Politiska fångar räknas i tiotusentals, yttrande- och mötesfriheten är kringskuren. Fria och oberoende medier är ett minne blott.
”Frågan är inte om vi kommer att bli arresterade, utan när”, säger en författare och kulturjournalist jag träffar på den välbesökta bokmässan som anordnas årligen i slutet av januari.
Jag och min vän, som också är en kollega och en outtömlig källa till kunskap, susar fram på en tom motorväg i mångmiljonstaden Kairo och pratar om allt som händer i Mellanöstern – från Gaza till Libanon, från Gulfstaternas normalisering med Israel till den egyptiska härskande klassens dilemman. Men framför allt om kontrarevolutionens totala seger i Egypten.
Under de dryga tio år som Sisi styrt Egypten med järnhand har lånen fyrdubblats
Reklam har alltid varit en del av stadsbilden här, men jag häpnar inför mängden megaskyltar längs med den nya vägen. Var tionde meter annonseras om lyxbostäder eller lyxkonsumtion. Vem budskapet riktar sig till är oklart – den egyptiska medelklassen håller på att utraderas av den ekonomiska kris som nått helt nya nivåer sedan årsskiftet: för första gången i modern tid riskerar fattiga egyptier, enligt Världsbanken runt 60 procent av befolkningen, att börja svälta.
Under de dryga tio år som Sisi styrt Egypten med järnhand har lånen fyrdubblats. Egypten är numera den näst största gäldenären till Internationella valutafonden, IMF. Covid-pandemin och Rysslands invasion av Ukraina slog hårt mot turistindustrin där majoriteten av turisterna runt Röda havet var just ryssar och ukrainare. 110 miljoner egyptier måste mättas och landet, en av världens största veteimportörer, drabbades hårt av stigande priser i efterdyningarna av kriget i Ukraina. Sedan 2022 har Sisi devalverat det egyptiska pundet tre gånger, valutan har förlorat hälften av sitt värde. Officiellt är växlingskursen 30 egyptiska pund på en dollar men på den svarta marknaden är en dollar värd det dubbla.
I höstas steg matpriserna med häpnadsväckande 72 procent och i december nådde inflationen 34 procent. Regimen lägger mer än hälften av sina utgifter på att sköta alla lån. Utbildning och sjukvård har därför fått stryka på foten.
”Ingen vet vad Sisis plan är”, säger min vän och syftar på allt som byggs: från en ny huvudstad till fängelser, vägar, broar och ett nytt nationalmuseum. Till och med den minsta av de tre pyramiderna skulle få ett granitbeklätt ansiktslyft, ett projekt som dock lades ned efter protester från omvärlden.
”Faraonsk nationalism” är termen som kläckts om Sisis ovissa vision. Sex till sju miljoner egyptier arbetar enligt presidenten inom byggsektorn, som mitt i den ekonomiska krisen skapar tillväxt. Men en falsk sådan. Vart jag än vänder mig pratar människor om de höga mat- och levnadskostnaderna. I skrivande stund går socker inte att få tag på och ett ägg kostar numera åtta pund, att jämföra med ett pund som en tunnelbanebiljett kostade för tio år sedan.
Trots att Sisi inte har tillmötesgått IMF i alla krav på omstrukturering har Egypten – vars militär har en enorm och hemlig budget – börjat sälja ut infrastruktur som hotellkomplex, viktiga byggnader och vägar. Och dessutom ansökt om nya lån som IMF nu, på grund av kriget mot Gaza, verkar gå med på.
Rädslan för repression är nedprioriterad när hungern tar vid
På väg till islamiska Kairo åker vi på ytterligare en nybyggd bro, konstruerad på delar av den gamla begravningsplatsen som går under namnet ”de dödas stad”. Här lever tiotusentals, ja, kanske till och med hundratusentals, av Kairos fattigaste invånare. Sedan årtionden har människor som inte haft någonstans att ta vägen flyttat in bland gravarna. Generationer har vuxit upp i dess mausoleum. Och de blir fler. Under byggivern har hela bostadsområden rivits till förmån för nya flerfiliga motorvägar. För en tid sedan var det gravarnas tur. ”Inte ens de döda respekteras av Sisi”, mumlar min vän som frustrerat tar fram gps:en då han helt tappat lokalsinnet på grund av alla nya trafikleder.
Den politiska situationen är så mycket värre än under Mubarak, livet så mycket svårare. För första gången har Egypten blivit ett utvandrarland och antalet egyptier som flyr till Europa har gått om både syrier och afghaner. Pengarna de skickade hem 2021 uppgick till mer än intäkterna från turistindustrin, utländska investeringar och Suezkanalen tillsammans.
Under min sista vecka börjar egyptier lägga upp korta videor på sociala medier där de berättar om sin utblottade situation. Rädslan för repression är nedprioriterad när hungern tar vid och nästan alla inleder med ”detta kommer nog bli mitt sista inlägg”.
”Var finns hoppet i detta kompakta mörker?”, undrar jag.
”Hos folket”, svarar min vän snabbt med hänvisning till just de korta videorna.
Den egyptiska gatan måste åter politiseras, menar han, något som faktiskt sker – om än försiktigt – genom solidaritetsyttringar med det palestinska folket. Upptakten till revolutionen 2011, påminner min vän, var just den politisering som uppstod under andra intifadan. Via solidaritet med den palestinska saken lyckades aktivister och intellektuella skapa utrymme för att organisering kring inrikespolitiska frågor.
”Jag vet inte om vi kommer att lyckas, men vi har inget annat val än att försöka”, säger min vän medan reklamskyltarnas starka ljus speglas i hans glasögon.
