Inlåst med en rasist
UR får ”Big Brother” att framstå som en värre plats än Nordkorea
TV Utbildningsradion har gjort en dokusåpa i åtta delar om hur det är att bo i en diktatur - Diktatorn.
Åtta medverkande blir under en vecka inlåsta i en korridor i tv-huset för att tävla om 100 000 kronor. Reglerna är något oklara men likt en Stasi-Tyra Banks dyker programledaren Navid Modiri upp med jämna mellanrum för att dela ut kluriga uppgifter eller för att begränsa deltagarnas mötesfrihet.
Och en dokusåpa gjord av Utbildningsradion är exakt vad man får. Det är lite mindre sex än i Big Brother, om man säger.
Förlåt.
Jag ska inte skämta bort det här. Idén är verkligen viktig. Vi måste prata om demokratins grundvärderingar när det blåser. Och ska det göras i ungdoms-tv måste det göras fördomsfritt och inbjudande.
Det lyckas ganska bra. Här får antirasisten, rasisten och feministen prata politik utan att någon stör. Ett lättsamt sätt att närma sig svåra diskussioner om dödsstraff, rörelsefrihet och fascism.
Tyvärr gör Utbildningsradion de mest förutsägbara antaganden om vad en diktatur är och hur de fungerar. De är tråkiga. Fula. Arbetet är enahanda och illa betalt. Alla har likadana kläder och utegångsförbud.
Exemplen som flikas in i berättelsen är till största delen historiska: Maos Kina, Hitlers Tyskland, Stalins Sovjet, Pinochets Chile … men Utbildningsradions diktatur påminner i slutändan mer om Gökboet än om Turkmenistan.
Det beror så klart på dokusåpaformatet. Ett format som är perfekt om man vill frossa i psykologi och klassmotsättningar men inte så bra när man ska förstå vad frihet är på 2000-talet.
Det skulle ju vara fullt möjligt att göra ett program om folk som saknar toapapper, har meningslösa jobb och inte styr över sina egna tider i en demokrati också. Och att regelbrotten bestraffas på irrationella sätt säger lika mycket om game shows som enpartistater.
Kalla mig relativist, men Utbildningsradion lyckas faktiskt få Big Brother-huset att framstå som en betydligt värre plats än Pyongyang.
