Rösten - en del av alla svenskars självbild
Fylld av skönhet och behag men saknade svärta
Alice Babs Sjöbloms far var stumfilmspianist, men själv kom hon redan som tonåring att få ikonstatus tack vare ljudfilmen.
Swing it magistern hade premiär 1940 just som Sverige gick in i krigsårens isolering, och den käcka, ständigt leende flickan med den sällsynt rena, klockklara och mycket karakteristiska stämman blev snabbt en älskad ljusglimt under de mörka åren. Vid sidan av Ulla Billquists, Jussi Björlings och Per Albin Hanssons röster skapar hennes sopran en ljudbild, som är nödvändig att ha i det inre örat, när man vill försöka föreställa sig den tidens Sverige.
Alice Babs popularitet fortsatte oförminskat efter kriget. Hon blev den första vokala artist, vars röst de flesta svenskar som växte upp under fyrtio- och femtiotalen kom i kontakt med. Men hon var en mycket ambitiös artist som inte slog sig till ro med de enklare sånger och barnvisor som gjort henne så populär. Hon drogs tidigt till jazzens stilar och uttryck, och tillsammans med två högprofessionella musiker som Svend Asmussen och Ulrik Neumann bildade hon vid slutet av femtiotalet trion SweDanes. De skapade tillsammans ett slags musikaliskt sofistikerad underhållningsmusik av närmast unik elegans.
Hennes långvariga samarbete med Duke Ellington gav henne också stort internationellt anseende, men hennes tekniskt så skickliga jazzsång accentuerade hennes begränsningar som artist. Hennes röst var fylld av skönhet och behag men saknade alldeles svärta.
Den hade inga färger för livets mörkare dimensioner, och som jazzsångerska kan man kanske karakterisera henne som ett slags absolut motpol till en Billie Holiday. Mer lycka hade hon egentligen, när hon i sin ständiga ambition att utvidga sin repertoar sökte sig till äldre tider och den rika elisabethanska sångskatten.
Under alla omständigheter är den omisskännliga klangen av Alice Babs röst en självklar del av alla svenskars kulturella självbild.
Det är stort.
