Fler borde diskutera domen mot Jean-Claude Arnault

Åsa Linderborg svarar Martina Montelius om hobbyjuridik

Kulturprofilen Jean_Claude Arnault anländer till rättegången i Svea hovrätt.

DEBATT. Jag förstår att inte alla resonerar som jag kring fallet Jean-Claude Arnault. Jag vet ju egentligen inte riktigt själv vad jag tycker om de två domarna, vilket torde framgå av mina kommentarer (Aftonbladet 2 okt och 3 dec). Frågan är svår. Vad jag däremot inte kan begripa, är varför jag och Lena Andersson, som kommenterade domen i Dagens Nyheter (8 dec), anses sakna legitimitet att alls diskutera saken. 

"Hobbyjurister" är Martina Montelius ord för sådana som oss, utan en tanke på att hon själv är lekman när hon värderar domslutet som korrekt (Expressen 5 dec). Rebecka Kärde menar samma sak; rättssäkerheten är en fråga för jurister (Dagens Nyheter 12 dec). Det uttrycker båda en skapligt odemokratisk syn på rättsstaten. 

Domstolarna tillhör oss, det är vi medborgare som har gett dem ansvar att tolka vår lagstiftning. I vårt rättssystem har "hobbyjuristerna" rent av en framträdande roll; nämndemännen ska representera det allmänna rättsmedvetandet och garantera rättsstatens transparens.

Jag har själv suttit nämndeman, i Uppsala tingsrätt, så jag vet i alla fall något litet om de mänskliga tillkortakommanden som finns bakom varje brott. Sådana finns även i fallet Jean-Claude Arnault och det gäller både honom och målsäganden. Att tolka lagen kan vara hur svårt som helst, även för jurister. Om inte skulle man, som Lena Andersson påpekar, kunna befolka domstolarna med robotar. 

I alla brott finns en kontext som både förklarar och komplicerar. Mord, dråp och misshandel – innan man dömer frågar man alltid varför situationen alls uppstod. Hur ser omständigheterna ut? Känner de inblandade varandra och hur? Vad gjorde den ena och vad gjorde den andra, finns det någon förmildrande omständighet?


Hovrätten sade på presskonferensen den 3 december att de i sin dom hade tagit hänsyn till alla kringförhållanden. Gott så, men enligt Montelius och andra som nu gör sig till talespersoner för rättssäkerheten, ska alla sådana frågor diskvalificeras. Enligt dem är det helt irrelevant, ja närmast ett övergrepp att alls ta upp saken att målsäganden följer med våldtäktsmannen, som hon säger att hon är livrädd för, hem igen, och igen, och igen och sedan delar lägenhet med honom i Paris dit hon även tagit med sig sin dotter.  

Argumentationen pendlar mellan påståendet att det inte finns några regler för hur våldtagna kvinnor beter sig, varför det är meningslöst att alls diskutera saken, till att det är precis så här våldtagna kvinnor beter sig, varför det inte finns någon anledning att alls diskutera saken.


Mot "hobbyjuristernas" frågetecken kan man ställa alla dessa amatörpsykologers tvärsäkra påståenden på varenda kultursida om hur kvinnor självklart är. Men även en psykolog till professionen, Ulla Risling (Svenska Dagbladet 8 dec) säger att målsäganden ger prov på ett väldigt vanligt beteende. Hon argumenterar dock inte med någon statistik eller proportioner, varför hennes artikel lämnar den kunskapstörstande otillfredsställd.  Exakt hur vanligt är det?

Visst kan våldtagna kvinnor återvända till sin förövare gång på gång; kvinnor kan ju våldtas i sina äktenskap dag på dag på dag. Det är ofta så medberoende fungerar. Men alla relationer som hamnar inför rätta liknar inte varandra och måste därför kunna underkastas en diskussion. Konkretion kan vara obarmhärtigt, men i fallet Arnault är det nödvändigt för att alls kunna diskutera Sveriges mest uppmärksammade våldtäktsdom. 


Det som värker i mig med den här domen är samma sak som jag försökt diskutera det senaste året: Att Metoo har etablerat bilden av kvinnor som allt igenom sårbara och svaga, som offer helt utan vilja eller handlingsutrymme. Målsägandens egen berättelse ger inte prov på det, tvärtom. 

Det betyder inte att jag menar att hon får skylla sig själv eller sjåpar sig, jag menar bara att mediernas bild är förenklad. Det måste kanske bli så när ett fall ska prövas i en tidsanda som har sin egen upphetsade logik och domstolsförhandlingarna dessutom sker bakom lyckta dörrar. 

Rebecka Kärde, som alltså menar att det bara är jurister som ska diskutera rättssäkerheten, anser sig själv ha kompetens nog för följande påstående: "Däremot kan man inte komma runt att praxis har skyddat våldtäktsmännen." Praxis ska i det här fallet förstås som att det är alldeles för svårt att fällas för våldtäkt. 

Det är sant att det går att finna ett antal svajiga våldtäktsdomar genom åren, men att kalla det för praxis förpliktigar. Och lika sant är att korrekta domar lett fram till känslomässigt eggade mediedrev. Det var därför Högsta domstolen 2009 slog fast att beviskraven inte får sättas lägre i våldtäktsmål än i andra brottsmål. Det borde vara fullständigt självklart, men lagen är rörlig materia och de som dömer är inte mer än människor. Det är ju därför HD finns.


Metoo-revolutionen håller på att knåda om det här. Ett slags postkolonialt perspektiv säger att en kvinna alltid har rätt till sin berättelse; om hon känner sig våldtagen, är hon det. Det är det här synsättet som ligger bakom påståendet att det inte finns någon rättssäkerhet för våldtagna kvinnor, vilket är ett rätt farligt påstående i en tid när tilltron eroderar överlag. 

I en domstol krävs det tack och lov ännu stödbevisning, fallet Arnault är ju ett exempel på det, men starka röster vill ha en annan ordning. Det här kan vi bara diskutera genom att prata om enskilda fall, hur plågsamt det än är för alla inblandade.


Hur skulle det se ut om vi inte hade "hobbyjurister" som synar polisarbete och domstolar? Från Dreyfus till gruppgalenskapen i fallet Thomas Quick och allt det andra. Vi ska vara glada att journalister, intellektuella och vanliga medborgare inte ställer sig likgiltiga inför statens repressiva delar. 

Just när det är en så allmänt illa omtyckt person som Jean-Claude Arnault finns det skäl att studera domen noga, att det är svårt och känsligt är inget skäl att avstå. Problemet är knappast att ickejurister diskuterar fallet öppet, utan att juristerna inte säger ett ord.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.