Jag känner sympati för den ljugande reportern

Kanske älskade han bara att berätta historier

Der Spiegels uppburne reporter Claas Relotius har erkänt att han har fabricerat reportage. 

En hyllad reporter, känd för sina gripande berättelser från världens hörn, blir ertappad med att ha ljugit ihop många av sina texter. Jag läser om Der Spiegels skribent Claas Relotius med hungrig förtjusning. Prisbelönt och upphöjd tills det kom fram att han i många fall diktat ihop, förfalskat citat eller helt enkelt skrivit citat från folk han aldrig träffat. 

Anrika Der Spiegel kallar fallet ett lågvattenmärke i tidskriftens 70-åriga historia, och skriver i en lång ursäkt till sina läsare och alla berörda att Claas agerade ”medvetet, metodiskt och med hög kriminell energi”. Nu lämnar han såklart tidningen omedelbart och kommer aldrig mer att få skriva så mycket som ett sportreferat, antar jag. 

Jag läser flera artiklar på ämnet och märker hur känslorna skiftar från frossande i olycka, till sympati. Mot slutet känner jag något som liknar kärlek till Claas. I och med avslöjandet ska han ha sagt sig vara sjuk och i behov av hjälp. Han ursäktar sig med att bekräftelsen och berömmelsen ökade pressen på att fortsätta leverera ännu bättre texter. 

Men det är inte hela förklaringen, i min fantasi om Claas Relotius. Vi som söker bekräftelse vet också att den aldrig räcker. Den kan ge en kort kick, men i grunden är man en hink med många hål. 

Han älskar ju framförallt att berätta historier. Ingen bekräftelse kan mäta sig med rysningen när han märker vilken riktning texten har potential att gå. Ett sällsynt ögonblick av total tillfredställelse. Han sitter vid datorn, har i uppdrag att formulera något om kriget i Syrien, en av alla texter som ska försöka göra krigets lidande begripligt. En omöjlig uppgift. Många försöker, men allt kablas ut likadant. 

En bild kommer till honom: Vore det inte starkt om en syrisk pojke tror sig vara ansvarig för kriget genom ett oskyldigt bus, klotter på en hus­fasad. Kroppen ryser till. Han skriver. Han ger berättelsen form. Ingen har berättat just det här förut. Han ser pojken framför sig. Fortfarande finns chansen att vända, radera allt och börja om med något tråkigare. Men pojken finns redan i Claas liv.

Redaktören klappar honom på axeln efter lämning. En läsare kommer fram på stan och tackar. Tidigare har hon bara bläddrat förbi krigsreportagen, men Claas har levandegjort situationen för henne. Så fort hon läst klart förde hon över en större summa pengar som oavkortat går till de drabbade. Jag gjorde det här, tänker Claas. Han går hemåt. Ibland föreställer han sig med fasa vad som skulle hända om han ertappades. Men berättelserna är för bra. För bra för att vara sant. 

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.

Följ ämnen i artikeln