Jag dör för ”Alice och Bianca”

Kristoffer Bergström om poddvärldens perfekta 1:1-format

Ni vet hur det skryts på viss ketchup. Det kan stå att två kilo tomat har gått åt i tillverkningen av den här flaskan. Den smakrikaste juicen stoltserar med att två och ett halvt kilo frukt pressats ner i varje liter.

Tänk så nyttigt det vore med en liknande märkning på poddar: följande timme är ett koncentrat av 20 timmars arbete, denna tog hälften, här kommer en helt på uppstuds.

Jag är inte ute efter att gallra bort hafsverken, bara att sortera i överflödet. Det finns drivor av bra poddar, men hur väljer jag rätt just för stunden?

Vi kan börja med de riktigt trögflytande varianterna som passar på landsortsbussar. Dit hör P2 Dokumentär där varje djupdykning, exempelvis ”Krisen som lyfte grekisk folkmusik”, har krävt uppåt nio veckors arbete och tarvar sin fokuserade lyssnare.

Ett par hack ner i förberedelser finns ”Alex & Sigge” som lägger åtta timmar var på att skriva manus (jag har frågat) och serverar spaningar lagom invecklade för en tur till mataffären.

Skillnaden hade klargjorts om P2 Dokumentär diskret angivit 360:1, alltså jobbmängd per sänd timme, medan ”Alex & Sigge” är 16:1.

Detta för oss till ”Alice & Bianca”, podden som röstades fram till Sveriges bästa på galan Guldtuben i veckan och som jag gissar har koncentrationen 1:1 (jag har frågat och inte fått svar). En halvtimmes förberedelser vardera och så rakt in i studion.

Alice Stenlöf och Bianca Ingrosso pratar om sina liv som influerare, ett yrke i skärningspunkten mellan modell, reklamare och självutlämnande författare. Duon är varm och innerlig, klokt resonerande och flamsigt banal, men podden kommer med lyssnarkontraktet att du inte märker ord eller hakar upp dig på enskilda resonemang. Allt sägs och ska höras i farten.

I ena stunden kritiserar de kollegors vikthysteri för att i nästa förfasas över ätstörningar. De hånar folk som måste bo på Östermalm fast flyttar själva helst dit. Snackar skit om såna som snackar skit.

Stenlöf och Ingrosso har ett stående uttryck för allt de gillar. De säger sig dö för den företeelsen eller personen.

Själv dör jag för deras podcast.

Men jag gör det med tillägget att den kommer i formatet 1:1 och avnjutes bäst medan du städar och missar hälften. Låter det som en sågning har du inte alls förstått vad jag menar.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.