Hur många borgerliga partier tål Sverige?

Thomas Engström: I hela västvärlden vinner sossar val – om de har en vänsterpolitik

avThomas Engström

Publicerad:

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Ett högerextremt, rasistiskt parti som håller på att bli störst. En borgerlighet som försöker tjusa detta partis väljare genom att säga ungefär samma saker, fast med lite mer högskoleutbildat tonfall. Och så en socialdemokrati som i sin tur jagar efter medelklassväljarna, som om just deras röster vore värda mer per skalle än arbetarnas. Känns det igen?

Jodå för fan, tackar som frågar. Det är inte bara i den tyska delstaten Thüringen, där man höll val i söndags, som socialdemokratin är på god väg att utplåna sig själv som politisk kraft.

8,5 procent lyckades Willy Brandts och Helmut Schmidts en gång statsbärande SPD skrapa ihop. Så populärt är i dag ett budskap som går ut på att allt blir bättre hela tiden, bara man fortsätter att göda medelklassen.

Die Linke, däremot, motsvarigheten till Vänsterpartiet, fick 30 procent i Thüringen. Ja du läste rätt: trettio. Jonas Sjöstedt måste ha jublat och gråtit om vartannat.

När Storbritannien gick till val 2017 fick Jeremy Corbyns pånyttfödda Labourparti – det som i svensk press brukar utmålas som livsfarligt vänsterextremt – 40 procent. Det är 12 procentenheter mer än vad de svenska Socialdemokraterna kammade hem 2018, efter att Stefan Löfven och Magdalena Andersson kört partiet i botten med sitt mittenbleka icke-budskap.

Så här ser det ut i hela västvärlden. I Portugal blev en tvättäkta socialdemokratisk regering med tydlig vänsterpolitik nyss omvald. I USA – i USA! – står valet bland Demokraternas primärvalsväljare troligen mellan Elisabeth Warren och Bernie Sanders, båda rejält till vänster om merparten av våra nuvarande socialdemokratiska statsråd.

På S-föreningen Reformisternas årsmöte i Stockholm för en dryg vecka sedan fick ordföranden Markus Kallifatides applåder varje gång han efterfrågade ”klassisk socialdemokratisk politik”. Det fick även jag själv, när jag konstaterade att jag känner igen en borgare när jag ser en, och att stora delar av regeringen just nu inte förtjänar att kallas för något annat.

Det är säkert svårt för ett parti att medge att man i tre årtionden inte har vågat utmana borgarnas marknadsdyrkan, eller den utplundring av de offentliga resurserna som blivit resultatet. Å andra sidan brukar väljarna belöna just den som gör en mer eller mindre ärlig omprövning; se bara på Blair, Clinton, Reinfeldt, Cameron och Corbyn.

Alla socialdemokrater borde senast nu ställa sig två frågor. Hur många borgerliga partier tål Sverige? Och om politik är att vilja – är det vi har i Rosenbad ens politiker, om de inte vill någonting?

Publicerad:
ARTIKELN HANDLAR OM