Det mesta drunknar i en självfixerad ordgröt

Modet i Tom Malmquists ”Istid” hade kunnat vara en tillgång

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Publicerad 2023-10-02

helskärm

Det finns stoff så det räcker och blir över. I början av 90-talet briserade ”spelskandalen”, genom Expressens sportchef Thomas Malmquist. Avslöjandet om läggmatcher, maffior och mutor inom den svenska idrotten kan än i dag sägas vara ett av de största inom sitt slag, även om texterna snabbt möttes av mothugg och misstro.

Förra året blev händelsen tv-serie på SVT. Vilket också fungerar som katalysator i Tom Malmquists nya roman ”Istid”. Han klarar inte av tanken på att traumat som hans familj genomlevde i kölvattnet av publiceringarna ska bli underhållning och fredagsmys. Sonen Toms version är en sorts svar – en möjlighet för pappan att träda fram i mer nyanserad form. Så lyder åtminstone förklaringen.

Tom Malmquists böcker har ofta legat nära författaren själv. Den här gången har ytterligare ett meta-element tillkommit. Tom har blivit tillsammans med författaren Carolina Setterwall som även hon har skrivit en självbiografisk roman om att plötsligt förlora en partner. Trevande försöker de sammanföra sina halverade familjer till en helhet.

Detta är det andra spåret i romanen. Genom att växla barndom/ungdom med nutid vill Malmquist undersöka arvet – vad har man för ansvar i det som blir? Det är en koppling som det finns fog för, men jag begriper inte varför detta ska tvingas in i genren ”roman”. Allt som går att kolla upp, all information som finns tillgänglig, stämmer också överens med verkligheten. Att själva stilen är skönlitterär blir ganska ovidkommande.

Denna tveksamhet knuffar in läsaren i en del bekymmersamma vägval. Jag har ingen lust att anknyta till en litteraturdebatt om huruvida författare är självcentrerade – klart de är! Have we met? Böcker får vara hur självcentrerade de vill, men här skaver själva ansatsen. Det finns något Alex Schulmanskt fetischerande med att ta pappan i anspråk för att mestadels berätta om sig själv.

Belysningen av pappan hade kunnat få energi genom sonens blick på både honom och sig själv. Sonen söker sin fars bekräftelse genom hela livet, framför allt via hockeyn. Thomas sitter på läktaren och för statistik över sin lovande sons framgångar. Sportjournalisten tycks ofta värdera Tom som om han skrev ett matchreferat. Där tycks inställningen födas att hela livet är en tävling, vilket blir bokens kärna. I Toms relation med Carolina handlar allt om jämförelser. Vilket av barnen får mest uppmärksamhet och bekräftelse? Vilken av författarna är mest framgångsrika? Märk väl att det är just framgången som är det viktiga, inte kvalitén.

Tom porträtterar sig själv naket, ofta i extremt dålig dager. Det är inte alla författare som skulle skriva ut att man säger ”fuck you, jävla bitch” till sin partner. Återigen, detta visar på mod som hade kunnat vara en tillgång. Men det är ganska olustigt att läsa om hur Tom och Carolina följer varandras rörelser genom mobilens gps.

Önskan om att Tom ska skriva om spelskandalen ska ha kommit från pappan själv, på dödsbädden. Tom är tveksam. Ändå tycks det vara med lika delar självgodhet som självömkan han axlar uppdraget, vilket ofta mynnar ut i den personliga vardagen. ”Även om det är min första rent fiktiva roman är det svårt att inte låta privatlivet spränga sig upp ur meningarna som maskrosor genom asfalt”, resonerar författaren om skrivandet av den föregående romanen ”Döda löv”, vars tillkomst skildras här. Men detsamma gäller även i detta fall.

Det finns tendenser som är lovande. Spelskandalen i sig är ganska snabbt avklarad. Det är i efterdyningarna som den verkliga dramatiken sker. Att familjen en period tvingas leva under beskydd från livvakter känns inte lika dramatiskt som pappans successiva undergång. Han börjar dricka, förbittrad av konsekvenserna och att avslöjandet inte får det genomslag det förtjänat. I porträttet av pappan finns en smärtsam komplexitet där han både är hjälte och en sorglig fiende.

Dessvärre drunknar det mesta genom huvudpersonens självfixering och textmassan i sig. Det är en ordgröt. Tom och Carolina pratar med varandra som två AI-botar: ”Jag njuter av att vara hemma.” ”Fint, vi är glada att du är hemma.”

Första gången de träffas är det eftersom Caroline sökt upp Tom för att få tips om hur man skriver om den självupplevda sorgen. Toms citerar T.S. Eliot: man ska finna känslans objektiva korrelat – ”Istället för att skriva ’jag är ledsen’ ska du finna något konkret omkring dig som representerar det du känner.” Det är ett bra tips, som hade varit mer effektivt om det inte några sidor tidigare gick att läsa: ”Jag blir ledsen eftersom det känns som om alla driver med mig.”

Sådana inslag tar udden av det som är riktigt bra. Som när Thomas knackar på Toms dörr sent en kväll, och vill berätta något stort. Pappan kan inte låta bli att dela med sig av spelskandalen som håller på att rullas upp, och när han röker i mörkret får Tom för sig att röken inte kommer från cigaretten, utan något som brinner i pappans inre. Det är otroligt snyggt, men framstår som en lyckträff.