Det är slappt att kräva en besjälad stubbe
Förmågan att se skönhet är anti-norm och anti-form
Vad gäller skönhet finns det inget schema. Det finns ingen norm, egentligen. Alla vet det här, undermedvetet. Det är därför det kan kännas så ödsligt med bilder av skönhet som utgår från en mall. Det är svårt att sätta fingret på varför man hatar H&M till exempel. En förklaring är att de har keffa arbetsförhållanden, men jag tror snarare man instinktivt hatar H&M för det är ett övergrepp att säga vad skönhet är och sedan massproducera det.
H&M är som att säga vad skinka är och pressa ner rosa kött i en tub och sedan skiva och sälja. Och man kan inte sätta fingret på varför livet känns mindre när man står där och fingrar, eller ens bara tittar på en sådan förpackning på Coop, men det gör det.
Jag tänker på det här för jag tänker på den debatt om att husen var finare förr enligt Eric Schüldt. Sedan har vissa tyckt som Schüldt och vissa inte. Med lite variation.
Jag tror att Eric tror att han älskar skönhet, men i själva verket älskar han bara en form för skönhet, vilket är skönhetens största fiende. Ism, era, stil är bara tomma behållare för död som blir levande först när de blir laddade. Men även de som säger emot honom delar hans syn på skönhet, som något yttre.
Det finns något girigt, gemensamt för dessa binära åsikter, oavsett läger, att tala så mycket om själva objekten. Hus i detta fall. Och inget om jagets yra maktlöshet, kapitulation. Att uppleva skönhet är kris. Det är idioti. Eufori. Det är lugn. Framförallt sker det inifrån och ut.
Förtrollning är något som blir till. Om man talar med filosofer som Hartmut Rosa, som i sin tur är en rip off på Theodor Adorno, handlar – förenklat – estetisk upplevelse om att jaget tittar som om det vore första gången. Det förser blicken, och den som bär blicken, med ett ansvar. Den tittande besjälar en stubbe. Lite slappt att kräva att stubben redan ska vara besjälad?
Det är samma jag som vill bli matad med färdig förtrollning, som går omkring i samtiden och käkar den i stora tuggor med hjälp av deg, som är förgiftad av sin egen identitet som konsument. Att kräva att en fasad ska vara vacker är att inte förstå att förmågan att se skönhet är ett förhållningsätt. Det ställer krav på den som tittar, men egentligen inte på fasaden. Klart det är svårt när allt annat i livet är prissatt, vägt och processat och inget på det omätbara, laddade, subversiva sättet. Fast kärlek och konst är det. Skönhet är det.
Ni får läsa mer hos Adorno, men kompetensen att se det sköna finns med en redan. Det undermedvetna, som pendlar mellan dödsdrift och lust, drar en till det vi behöver, för att kunna älska. Nya Barbiefilmen skvallrar om det här. Hur ett skal för en snygg människa närmast förser en med sorg.
Att alla män i filmen heter Ken är den hårddragna varianten av att paketera skönhet. Alla vet ju att namnet på den man älskar är elektriskt, då det är det första som skiljer sig från den som står bredvid.
Ken är H&M, Ken är -ism, Ken är skinka, Ken är Coop, han är både klassicism och brutalism. Men så får det också vara, man kan inte kräva mer av objekt.
