Narkomanens barn är osynliga i drogdebatten
En avkriminalisering skulle göra det svårare att hjälpa dem
Den utslagne sprutnarkomanen är osynliggjord i drogdebatten, skriver Eric Rosén (21/2) i en kommentar till teaterföreställningen ”Drogögon mitt i ansiktet”.
Det finns dock några som är ännu mer osynliggjorda: hans barn.
Var är de?
Varför porträtteras brukaren av narkotika alltid som en suverän, myndig individ, som styr över sin egen tillvaro och endast över den, med andra ord som det perfekta nyliberala subjektet?
Ingen av de som deltar i drogdebatten nämner ens barnen. Ingen av de böcker som skrivits på ämnet gör det heller: Johan Wicklén och Leonidas Aretakis lyckas båda med konststycket att skriva varsin reportagebok som intervjuar forskare, säljare, brukare, politiker och poliser – men inte ett enda barn till missbrukare. Debattören Kristofer Andersson kallar till och med vuxna människors missbruk ”handlingar som de begår mot sig själva” utan tillstymmelse till eftertanke.
Partyknarkarens barn är precis lika osynliggjorda. Är det underförstått i debatten att det alltid finns en annan förälder till hands, som är hemma för jämnan och går upp tidigt när partyknarkaren ligger och sover ruset av sig, och som tröstar dem när han skriker håll käften? Som aldrig skiljer sig, som alltid har koll när bruket går överstyr?
I dag ropar alla på avkriminalisering. Kravet är inte utan poänger, särskilt för de producerande länderna som Colombia. Som dess president Gustavo Petro har sagt, skulle staten vid en legalisering kunna ta makten från kartellerna, vilket kunde innebära ett slut på de krig som plågat de andinska länderna – de enda där kokabusken växer. För att inte tala om hur användningen av Glyfosat i USA:s krig mot drogerna orsakat cancer, missfall och förstört vattendrag i Colombia.
Men i Sverige är det framför allt medelålders män ur medelklassen som deltar i debatten, och som inte verkar ha tänkt på att det finns barn. Inläggen präglas av samma omedvetna patriarkala individualism, samma brist på socialt perspektiv, samma von oben-raljerande om ”sossar” i allmänhet och Bejerot i synnerhet, och alla upprepar de klyschan ”vård, inte straff”.
Det låter ju bra – vem tror inte på vård? Men hur ska då vården nå missbrukaren? Tvångsvård är ovanligt i Sverige – bara kring 300 personer vårdas enligt LVM – och det ska ha gått extremt långt innan det sätts in. Tror ni att han själv kommer söka sig dit? En människa som är beroende är i regel den sista att erkänna det. Inte förrän han nått botten många gånger söker han vård. Det kan ta många år, många återfall, många försök med diverse metoder. Under tiden behöver barnen tas om hand. Och missbrukaren kommer vara den sista att erkänna att han inte klarar det.
Nu tänker ni att det är väl bara att omhänderta barnen i sådant fall, eller placera dem hos den andra föräldern. Problemet är att vid en avkriminalisering försvinner det viktigaste verktyget för att göra detta. Vid en polisanmälan eller dom för droginnehav sker idag en automatisk orosanmälan till socialtjänsten. De har då svart på vitt att föräldern brukar droger, vilket ger dem underlag för att vidta åtgärder. Utan dessa polisanmälningar kommer inte informationen in – och en orosanmälan som görs enbart på misstankar har inte samma tyngd. Det är inte troligt att socialtjänsten vidtar åtgärder bara för att någon påstår att en förälder är påverkad – särskilt inte om drogen är laglig. Som bekant kan inte domstol eller socialtjänst kräva drogtester mot individens vilja.
Alla som brukar droger är självklart inte dåliga föräldrar. Det finns många som kan ta en festarkväll då och då, men ändå klara av att sköta sina liv. De åker sällan fast. De föräldrar som åker fast för eget bruk är oftast de som börjat tappa kontrollen.
Barn till missbrukare har det tillräckligt svårt som det är. De har ingen röst i samhället, ofta beter de sig exemplariskt eftersom de lever i kaos, vilket gör att skolan inte ser dem. Kraven på LVU är extremt höga och om föräldrarna vägrar att samarbeta med socialtjänsten är det inte mycket att göra, ofta utsätts de även för våld och ibland sluter det extremt illa, som i fallet Lilla Hjärtat. Samhället behöver inte ännu färre verktyg för att hjälpa dem.
