Rallarsvingen mot Odell missar sitt mål
Jacob Lundström besvarar Anders Johanssons kritik mot hyllningarna av filmen Återträffen
En regnig kväll i Paris år 1970 står Bernardo Bertolucci och väntar otåligt på sin store idol Jean-Luc Godard. Italienarens politiska thriller Fascisten har precis haft fransk premiär och den radikale regissören har utlovat sitt magistrala omdöme. Men när Godard äntligen kommer säger han ingenting utan överlämnar bara en lapp och går därifrån. Bertolucci vänder på lappen och finner ett porträtt av ordförande Mao med en handskriven hälsning: ”Du måste kämpa mot individualism och kapitalism”.
I helgen förmedlade Anders Johansson ett liknande budskap till Anna Odell. Johansson tycker nämligen att hennes regidebut Återträffen, fjolårets svenska filmsensation, har kommit för lindrigt undan kritik.
Nog finns det ibland anledning att ifrågasätta det lokala plusregnet över svensk film - det återstår onekligen att se ifall buskisäventyret om hundraåringen Allan Karlsson mottas med betygsfyror även utomlands - men då är Återträffen ett illa valt exempel. Bland annat med tanke på att den utsågs till Venedigfestivalens höjdpunkt i ansedda filmtidskriften Film comment.
Men kanske finns det en tendens att släta över skavanker när det för en gångs skull finns anledning att glädjas åt en konstnärligt överraskande svensk film. Johanssons huvudsakliga invändning mot Återträffen är just att filmen reproducerar en individualistisk ideologi i stället för att presentera samhällskritik.
Johansson menar helt enkelt att konstnären Anna Odell skymmer sikten, och att Återträffen i själva verket berättar hennes egen framgångssaga. Till skillnad från Johansson har jag visserligen inget principiellt emot revansch som konstnärlig drivkraft, men det som imponerar med Återträffen är tvärtom att Odell med utgångspunkt i en personlig erfarenhet lyckas vara allmänmänsklig.
Visst intar konstnären en självmedveten position i filmens centrum, men framför allt tvingar Återträffen åskådaren att reflektera över sin egen skoltid. Genom sin komposition lyckas filmen förstå mobbning inte bara som ett maktförhållande mellan offer och förövare, utan som en mer komplex gruppdynamik, där ondskan blir banal.
När Odell söker upp sina klasskamrater från högstadiet vill nästan ingen kännas vid sin del i mobbningen, samtidigt som det framgår att de bara försökt inrätta sig i den sociala hackordningen, som legitimerats av klassens informella ledare. Precis så uppstår mobbning utan eftertanke och med rena samveten. Det krävs inte mycket fantasi för att känna igen dessa mekanismer i andra sociala sammanhang än en högstadieklass.
Men trots att filmen tar de numera vuxna plågoandarna på bar gärning när de fåfängt försöker rädda sina ansikten demoniseras de aldrig. Som när den välartade mannen ur övre medelklassen omöjligt kan förstå sin delaktighet eftersom han uppfostrats i ett hem där mobbning inte accepterades. Så går det till när vi förtvivlat rationaliserar för att skydda våra självbilder.
Problemet är att Johansson kritiserar filmen för något den inte är, det vill säga Uppdrag granskning i SVT, när han efterfrågar intervjuer med gamla lärare och studiebesök på dagens skolor. Det är i så fall mer intressant att diskutera de val som Anna Odell faktiskt gjort - som att mer eller mindre ofrivilligt dra in sina före detta klasskamrater i ett konstnärligt projekt inför öppen ridå.
I filmen är det trots allt hon som regissör som har övertaget. Med tanke på den senaste tidens filmdebatter om fakta och fiktion (Call girl, Monica Z och Mig äger ingen) är det förvånande att ingen tagit de uthängda, om än anonymiserade, klasskamraternas perspektiv.
Men att reducera Anna Odells ärende till simpel självhjälpsindividualism känns tyvärr mest som en rallarsving. Och oavsett om den framgångsrika konstnären slår ur underläge eller inte är Återträffen i alla fall en knockout för mig.
