Hånet mot det fria ordet
Åsa Linderborg om sitt bisarra möte med Lars Vilks – och ungpiraternas lek med skattebetalarnas pengar
Jag fick frågan om jag ville delta i en debatt om yttrandefrihet med Lars Vilks på Mediedagarna i Göteborg. Den gick inte att ordna och jag hade glömt bort alltihop när jag fick en ny förfrågan om ett möte den 25 mars. Skulle det funka? Det funkar.
Det gick ett par dar utan att jag hörde nåt mer, men sen kommer ett mejl med en enda mening: Uppsala station klockan 17.
Samtidigt kontaktar arrangörerna, Piratpartiets ungdomsförbund Ung Pirat, Aftonbladets nyhetsredaktion och erbjöd ensamrätt att bevaka arrangemanget.
Vi kör i väg, en reporter, en fotograf, en tv-reporter och jag. Kerstin Nilsson berättar i bilen att hon bevakade Vilks framträdande i Karlstads universitets regi några dagar innan. Att det varit spännande att höra honom prata om livet på flykt. Att publiken – 150 personer som efter mycket säkerhetstrassel hade tagit sig in i den bunkerliknande lokalen – ställt bra frågor om hans konst och meningen med yttrandefriheten.
Vi funderade över vad det här skulle bli för nåt, och var debatten skulle vara. Det var inget offentligt möte, så mycket visste vi.
Efter halva vägen meddelades att vi ska möta upp en vit husbil på parkeringen i Gränby centrum. Nu följer några timmar som är svåra att redogöra för då de är alltför bisarra, men jag ska försöka.
Vi kör fram till husbilen. På samma parkering står tre civilpolisbilar. Ur husbilen kliver Peter Sunde, den gänglige grundaren av Pirate bay som just avtjänat ett fängelsestraff där han blivit illa behandlad av kriminalvården på ett sätt man inte tror är möjligt i Sverige. I bilen finns också ett par medlemmar i Ung Pirat, Elin Andersson och Gustav Nipe. De berättar att ingen lokal i Uppsala bedömts vara tillräckligt säker, och att de saknar pengar till de säkerhetsåtgärder som behövs, varför samtalet måste genomföras i husbilen, som ska köras till ett fält. Att säkra ett fält är enklare än att säkra en byggnad, säger polisen.
Efter en stund får vi instruktioner att köra vidare, i obemärkt poliskaravan hamnar vi i Uppsala högar, där vi möts av flera polisbilar och två bombhundar. De kroppsvisiterar och kollar igenom våra fordon och väskor. Vilks själv befinner sig ”nånstans i Mälardalen”.
Sen kör vi ut på landet, cirklar runt bland hus och bondgårdar. Vi tar in på en avtagsväg i Vänge och då dyker de upp: vid en röd ladugård bland tussilago och gräs som just besegrat tjälen står en svartklädd man med automatgevär. En annan trycker bakom en sten, ett par står med vid vägen. Alla är skjutberedda. I ett buskage står en helikopter.
Yttrandefrihetsfronten. Just i dag befinner den sig på Uppsalaslätten.
Vi anvisas plats för parkering och kliver ur. Det är kyligt, klockan närmar sig skymning, men det ska vara dager i luften en liten stund till. Pirattjejen ger mig ett papper med frågorna vi ska prata om.
Jag läser dem och funderar på om vi, Aftonbladet, kanske ska blåsa av det hela och åka hem – pappret innehåller i stort sett ingenting. Frågorna håller knappt högstadienivå. Men det är för sent för nåt sånt och gisslan i situationen går jag in i husbilen och tar en fika med de andra. Vi tittar ut genom fönstret på alla poliser och fordon som vi inte får fotografera. Det fria ordet är beväpnat till tänderna.
På exakt utsatt klockslag kommer en ny bilkaravan om tre fordon. Vi ser hur det kliver ut män med lyfta vapen. Till slut ser vi även Lars Vilks, med en stor portfölj. Han lyfter handen till en vinkning. Den kan ingen besvara, för de enda som står där på fältet har händerna fulla med automatgevär. Vi andra sitter inne i husbilen.
Det bankar på dörren och in kommer en livvakt i militärutrustning. Han bjuder på kvällens varmaste leende. Efter honom kommer Vilks med sin karaktäristiska blick, så intensiv att den skulle tränga fram i ett mörklagt rum. Han sätter sig vid bordet och filmkamerorna – Pirats och Aftonbladets – rullar i gång. Nu börjar det som Ung pirat har planerat i flera veckor: en debatt mellan Lars Vilks, Peter Sunde och Åsa Linderborg.
Det är Elin som ska moderera samtalet. Hennes första fråga var ett påstående: Den svenska yttrandefriheten är allvarligt hotad eftersom vi är tvungna att hålla det här mötet i en husbil på en åker.
Lars Vilks höll med, han lade ut texten, och han har ju sina särskilda skäl.
Jag invände att den här situationen var ett väldigt dåligt exempel för att illustrera det påståendet. Staten har just skickat ett trettiotal poliser, två bombhundar och en helikopter för att vi ska få prata om yttrandefrihetens kris. Samtidigt fängslas och mördas journalister, intellektuella och oppositionella i Mexiko, Ryssland, Etiopien … Inget annat land i världen skulle ställa upp med en sån här apparat.
Peter Sunde höll med. Lars Vilks sa ingenting.
Pirattjejen hade inga fler frågor och abdikerade. Det blev upp till oss andra att försöka vaska fram nåt med substans. Det var svårt.
Jag kan inte recensera en diskussion jag själv deltagit i, den ligger på Ung Pirats sajt för den som vill se. Hade jag fattat från början att arrangörerna skulle ha en så slapp inställning till ämnet för dagen – yttrandefriheten, den mest intrikata av alla rättigheter och den som ska vara fundamentet för just piratrörelsen – skulle jag förberett mig på ett annat sätt. Eller snarare, jag hade inte tackat ja. Ett sånt samtal behöver ledas av nån som tar ansvar.
I efterhand minns jag bara fragment, men det som fastnade är att Vilks vid varje fråga som brände till – islam, SION, mångkultur, Tryckfrihetssällskapet – svarade att han inte hade några intressanta åsikter. Han ville därför prata om annat. Han tyckte det var bättre i Danmark. Han försvarade Dan Park.
Efter nittio minuter ville Peter Sunde och jag sluta. Vi var trötta på den absurda diskussionen med en man som gjort hållningslösheten till princip, men Vilks gjorde sig ingen brådska. Ungpiraterna ville inte heller stänga ner. Till slut tackade jag polisen som ordnat alltihop. Jag borde tackat skattebetalarna.
Efteråt fotograferade vi varandra och tog uppsluppna självisar. Jag fick ett porträtt som Vilks har gjort av mig i en särskild blyertsteknik. Jag blev uppriktigt glad över den förhoppningsvis vänliga och lite korrumperande gåvan, men hade hellre tagit emot en rondellhund. Han kysste på hand.
Innan vi satte oss i bilen frågade Kerstin varför Ung Pirat hade propsat på att få det här mötet till stånd. Hon fick svaret att de hade drivits av ”experimentlusta”. De var jättenöjda.
Vi rullade därifrån, förbi alla krypskyttar och automatgevär. Helikoptern i busken. Djupt betryckta, beklämda tog vi oss till redaktionen. En enorm säkerhetsapparat hade fått bekosta ungpiraternas bortskämda egotripp att ordna ett möte bara för att se om det var möjligt. Bara för att.
Utan att fatta det själva, var deras experimentlusta ett hån mot alla som tror på yttrandefriheten. Mot alla som vill betala för den, mot alla som dött för den. Och det här hoppades de att Aftonbladet skulle göra sig till avsändare för. Nej tack.
Vi funderade över vad det kan ha kostat. Inte bara de poliser och fordon vi kunnat räkna till – det måste varit många som vi aldrig såg – utan även de poliser som administrerat saken och fattat beslut. Hittar de ingen säker plats, får de kritik för att det fria ordet vingklipps. ”Polisen vill inte ha dålig publicitet”, svarade Elin på Kerstins fråga om varför hon trodde att polisen ställde upp på det här.
Det finns konstnärer och journalister som inte får asyl i Sverige, ”för det kostar för mycket”. I vintras utvisades Roozbeh Janghorban tillbaka Iran, trots att det är belagt att hans dokumentärfilmer kan kosta honom livet.
Det finns regimkritiska författare och artister som inte får uppträda på festivaler i Sverige, eftersom de då ”kanske begär asyl”.
Människor sitter tysta på sina jobb varje dag, för de vet att de kan åka ut i arbetslöshet om de kritiserar sin arbetsledning, för såna är tiderna.
Vad får Lars Vilks kosta? Den som försvarar yttrandefriheten skulle aldrig ställa en sån fråga, men svaret är enkelt: Lars Vilks måste få kosta vad som helst, och i det här fallet var det ungpiraterna som pungslog skattebetalarna.
Yttrandefriheten är ”ett dyrbart ting” – som kostar mycket resurser. Ibland är det sånt här vi får för pengarna, det vill säga ingenting. Eller snarare, vi betalar för en provokation med motsatt verkan. Vi är alla yttrandefrihetens fångar.
