Prekariatets arbetarlitteratur?
Gustav Borsgård läser influencernas böcker och finner en framgångssaga på gränsen mellan självbiografin och självhjälpsboken
I dagarna släpper Youtubeprofilen och influencern Margaux Dietz sin självbiografi Your best life. Utan att ha läst den får insäljningstexten mig att misstänka att den är väldigt lik en hel radda av böcker skrivna av svenska influencers de senaste åren.
Isabella ”Blondinbella” Löwengrip, Alexandra ”Kissie” Nilsson, Therése Lindgren, Joakim och Jonna Lundell, Daniel Redgert, Michaela Forni – alla berättar en individuell framgångssaga på gränsen mellan självbiografin och självhjälpsboken.
Här finns en dramaturgisk motor i form av ett strukturellt problem (utseendefixering, mobbning, utbrändhet) som huvudfiguren övervinner genom personliga strategier (positivt tänkande, yoga, F-skattsedel). Också du kan lyckas, kära läsare, om du bara inser att arbetslöshet är en fråga om inställning.
Det är den lättaste saken i världen att raljera över dessa böcker: Kolla vad narcissistisk och självhävdande ungdomen har blivit! Men kanske är det mer givande att läsa böckerna som ett svar på en historisk situation.
Frida säger alltså upp sig och reser hem till Norrland, vilket enligt bokens logik är detsamma som en avmarsch mot dödsriket.
Företagarandan och de nyliberala flosklerna skulle på det viset kunna ses som ett kvitto på vad som händer när skolan fostrar barn till entreprenörer och skickar ut dem att klara sig själva bäst de kan på en hårt konkurrensutsatt arbetsmarknad.
Ja, går det inte rent av att läsa influencerböckerna som exempel på en prekariatets arbetarlitteratur?
I Jonna Lundells PMS-kossan står valet mellan att lyckas som influencer eller att sälja på folk dammsugare genom mer eller mindre annonserade hembesök.
I Therése Lindgrens Ibland mår jag inte så bra är det tillvaron som mediesäljare med prestationsbaserad lön som tvingar fram huvudfigurens sammanbrott. I Daniel Redgerts Vem fan är han?? finns skildringar av att jobba oavlönat på pr-byrå samtidigt som man trängs med inneboende lycksökare i en andrahandslägenhet i Stockholms förort.
Det är heller inte bara i beskrivningarna av livet före influencertillvaron som böckerna röjer samtidens arbetsvillkor. I Mirza Bicos hurtiga Hej, jag heter Mirza och jag är influencer framgår det att huvudfiguren arbetar tio till tolv timmar om dagen året om för att fylla sin kanal med innehåll. Att kolla tv-serier på kvällen innebär för Mirza inget avbrott – hjärnan jagar ständigt content, fritid och arbetsliv flyter ihop.
”Jag har valt att jobba varje dag för att investera i min framtid”, skriver hästbloggaren Nellie Berntsson i självbiografin Jag är Nellie. Ideologin ringas in på ett förtjänstfullt sätt: Det egna livet som ett attraktivt investeringsobjekt.
Skillnaden mellan influencerböckerna och det man vanligen kallar arbetarlitteratur är alltså inte oviktig: Dessa böcker saknar en egentlig förändringsvilja. Den samhällskritik som tillåts är den som inte ifrågasätter, utan snarare underbygger, marknadens villkor.
I Isabella Löwengrips Aktiedrottning framställs rätten att tjäna pengar på börsen som vår tids stora kvinnofråga: ”Att ta hand om dina pengar är att respektera dig själv”. Den kvinnliga entreprenören görs till ideal-figur, men snarare för att hon är entreprenör än för att hon är kvinna.
Det är när jag läser Daniel Redgerts Vem fan är han?? som jag fastnar för en kort episod om en bekant till honom, Frida. Frida är samma typ av framgångstörstande streber som huvudfiguren, men ledsnar till slut på att ha dubbla jobb och dela andrahandslägenhet med två kompisar i Sundbyberg. Frida säger alltså upp sig och reser hem till Norrland, vilket enligt bokens logik är detsamma som en avmarsch mot dödsriket: ”Jag såg henne aldrig igen.”
I boken fungerar Frida som ett varnande exempel på individens bristande självdisciplinering, men jag tänker att det är här den verkliga berättelsen finns, i ”framgångssagan” som uteblev, i skitgörat som inte slutade med provanställning hos klanen Schulman. Problemet är bara att om det blev en bok av det, skulle framgången vara ett faktum.
