Vi står inför en ny tid – det är mer sant än på länge

Folkhemmet är så avlägset att SD hoppas komma undan med att sno det

Vi är säkert många som tittar på den tredelade serien om Hasse & Tage, som SVT nu visar. Ännu en dokumentär om folkhems­ikoner – vi har tidigare sett Ingmar Bergman, Astrid Lindgren, Olof Palme, Katarina Taikon, Harry Schein – och ännu en påminnelse om ett Sverige som nyss var men som inte längre är.

Definitivt inte är, efter det decennium vi nu lämnar bakom oss. Det är inte bara de fysiska klimatsystemen som har förändrats, också de politiska har gjort det: socialdemokratin för en tynande tillvaro, Alliansen har upphört att existera – den enda politiska kraft som vuxit är det nationalistiska SD, som för tio år sen inte ens satt i riksdagen.

Det här är förstås en reaktion på faktiska skeenden, med flyktingkrisen 2015 som decenniets stora peripeti. Men det handlar också om hur bilden av vilka svenskarna är har förändrats under 10-talet. Om vi tidigare såg oss som förkämpar för jämställdhet, jämlikhet och internationell solidaritet –självgoda, javisst – så har man efter trägen opinionsbildning satt en bild av naivitet, dumhet och politisk flathet. Det som tidigare var dygder har blivit synder.

De som går in i vuxenlivet är 00-talisterna, som aldrig upplevt någon större social reform utan i stället skolats in i system där man på gott och ont är utlämnad till sina egna val

Det har ju också skett ett generationsskifte. 40-talisterna, generationen där så många tack vare gemensamma välfärdssystem kunde göra klassresor, börjar fylla 80 nästa år. De som går in i vuxenlivet är 00-talisterna, som aldrig upplevt någon större social reform utan i stället skolats in i system där man på gott och ont är utlämnad till sina egna val. Å andra sidan har de fått växa upp i ett samhälle med regnbågsfamiljer, kvinnliga hockeymålvakter, pronomenet ”hen” och lärare med hijab. Det är också såna frågor som väcker känslor i dag, inte de bromsklossar som ställer in klassresor.

Folkhemmet är i dag så avlägset att SD hoppas komma undan med att om tala det som något slags svenskt urtillstånd vi har i oss – kanske som en nedärvd essens? – och inte alls ett resultat av mångårig socialdemokratisk reformpolitik. För att haka på en av 10-­talets kulturdebatter: det kan vara ett av de fräckare försök till kulturell appropriering vi sett.

Efterkrigstiden må vara slut och slaget om historieskrivningen i full sving men historien tar inte slut. Om vi föreställer oss att vi fortfarande ser dokumentärer 2049 – vilka kommer de att handla om? Jimmie Åkesson, kanske. Eller Zlatan, Greta Thunberg, Mia Skäringer – eller en lärare med hijab. Alla berättar de något om vår tid.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.