Ingen tech-dystopi slår människans inre mörker

Nya säsongen av ”Black mirror” påminner om den verkliga faran

Salma Hayek medverkar i den sjätte säsongen av ”Black mirror” som visas på Netflix.

Har man sett det första avsnittet av ”Black Mirror” går det inte att radera bilden av den fiktiva premiärministern som tvingas till tidelag med en sugga för att rädda en kidnappad medborgare. Det går inte heller att glömma den rosa värld där det sociala kreditsystemet sakta bryter ner befolkningen. Eller det massmord som sker med hjälp av omprogrammerade artificiella bin som dödar de människor som deltagit i en näthatsmobb.

Sedan 2011 har ”Black Mirror” försett oss med det ena mer skräckinjagande scenariot efter det andra. I fristående avsnitt befästs våra värsta idéer om oss själva vilket resulterat i att en del varit tvungna att hålla för ögonen, medan andra inte kunde sluta titta.

I tidigare säsonger har framtiden varit en projektionsyta där ny teknik kan förvandla världen till en sämre plats, men i den säsong som just haft premiär ligger den moraliska tyngden någon annanstans. Det handlar såklart inte om ny teknik. Mänsklighetens mörker är tidlöst och går bortom teknologiska framsteg.

Ett gammalt videoband kan vara lika förödande som deepfake och personligt dataintrång

Med tanke på att flera forskare inom tech-industrin nu går ut och varnar för riskerna med att utveckla avancerad artificiell intelligens i alltför högt tempo, hade man kunnat tänka sig ett öppet mål för att piska på den rädslan. Men trots att verkligheten sakta men säkert börjar likna en mashup av tidigare säsonger, verkar det som att skaparna av ”Black Mirror” vill påminna oss om det mest självklara – att det inte är ny teknologi som vi ska oroa oss för, utan de mörkare delarna av mänskligheten: girighet, svek, fördomar och lögner. Ett gammalt videoband kan vara lika förödande som deepfake och personligt dataintrång.

Två av fem avsnitt utspelar sig långt före it-bubblan, ett tredje långt innan det fanns en svart spegel i fickan. Egentligen är det bara det första avsnittet som påminner om ”Black Mirrors” klassiska tech-dystopiska dramaturgi.

Även om seriens storhetstid tillhör det förflutna så uppnår säsong sex en en ny nivå av metakomik. När streamingtjänsten “Streamberry” (en replika av Netflix) återkommer i flera avsnitt och får agera skurk för att ha datorgenererat en serie baserat på en användares liv utan hennes vetskap, ställer sig en reporter frågande till varför de porträtterar användarens liv så negativt. Streamingchefen svarar att de “testade en mer positiv inpackning, men det gav inte samma typ av tittarsiffror.” (—) Det reflekterade inte tittarnas neurotiska självbild, men när vi fokuserade på deras svaga, själviska, fega sidor så bekräftades deras innersta rädslor och de försattes i ett hypnotiserande skräcktillstånd.”

Det är precis den hypnotiserade skräcken som gör att det inte går att sluta kolla på ”Black Mirror”.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.