ÅSIKT

Med Josefsson spricker succén

Patrik Syk om när skjutjärnsjournalisten gästade landets bästa intervjupodd

avPatrik Syk

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: ANDERS DEROS
Janne Josefsson var gäst i ”Fördomspodden”.

”Fördomspodden” är Sveriges bästa intervjupodd. Det tycker jag vi spikar en gång för alla. För där konkurrenterna så ofta går vilse i konflikten mellan att vara bästa kompis och att vara journalist, är Fördomspoddens själva idé att vara varken eller och lyckas på så sätt bli både ock. 

Samtalen blir ofta mer avslöjande och personligare än vanlig intervju lyckas bli, och på något sätt smeker Emil Perssons fördomar de svenska kändisarnas egon precis lagom mycket för att den där familjära podcastkänslan ska infinna sig.

Formatet var nästan felfritt i 87 avsnitt. ­Sedan gästades podden av Janne ­Josefsson.

Det är besynnerligt ändå. Frågan är om Persson varit så upptagen med att formulera ekivoka gliringar och samtidsrelevanta sneglingar att han glömt förklara för ­Josefsson vad ”Fördomspodden” går ut på. De där gliringarna och sneglingarna som är själva motorn i samtalet flyger likt ufon över huvudet på den luttrade journalisten. Gång på gång får Persson förklara för att Josefsson ska lyckas pressa ur sig ett ”jaha, du menar så … nej det stämmer nog inte.” Motorn hackar men jag kan inte slita mig för hur ska det här egentligen sluta?

Obekväm stämning är annars Emil Perssons modus operandi. Han kommer undan med det genom att aldrig själv aldrig bli just obekväm. Hans svala inställning till den skavande dynamiken är ett utmärkt filter för att lyssnaren ska kunna ta sig an Babben Larssons sexdebut ­eller Kalle Moraeus relation till pasta.

Men med Josefsson spricker bubblan, i alla fall stundtals. Känslan av en matador som tar sig an lyktstolpe med sin cape och sitt svärd infinner sig. Tror Josefsson verkligen att Forrest Gump baserats på en verklig människa, eller missförstår han bara frågan igen? Hur svårt är det att stava till Maoam? Det hela är oklart. Efter en stund flyter samtalet något bättre men känslan är kvar. Är Janne Josefsson helt immun mot referenshumor?

ARTIKELN HANDLAR OM