Epidemier formar vår historia

Precis som vid ett krigstillstånd utmanas demokratins viktigaste principer

Ett folktomt Piazza del Duomo i Milano.

Jag reser runt i Europa för att presentera utländska upplagor av boken Min europeiska familj – de senaste 54 000 åren. I Prag talar jag i det gamla rådhuset mitt i stan, och i Brno på universitetsbiblioteket.

Tre dagar senare skulle det framförandet inte ha varit möjligt. Tjeckien stänger alla universitet för att hindra framfarten av covid-19. Vid det laget har jag hunnit fram till Wien, och är just på väg att ta nattåget mot Köln och Paris. Enligt tidtabellen ska tåget bli en timme försenat, på grund av nyinsatta gränskontroller i Passau. I min fantasi ser jag hur hur gränsvakter sliter upp mig från britsen mitt i natten och siktar på mig med värmekameror för att avslöja eventuell feber.


Så blir det lyckligtvis inte. Tåget anländer till Köln i tid och jag hinner med min anslutning. Nu är jag i Paris. Nere på gatan hörs sirener från ambulanser. Jag föreställer mig att några av dem transporterar människor som har svårt att andas för att deras lungor är angripna av virus. När detta skrivs har Frankrike redan registrerat ett femtiotal döda i pandemin, på tredje plats i Europa. Spanien är tvåa med något fler döda.

Värst drabbat i Europa är fortfarande Italien.

År 1348 ankom pesten till Florens. Det är utgångspunkten för Giovanni Boccaccios bok Decamerone. Boccaccio konstaterar att Florens snabbt fick ett stort antal självutnämnda experter, ”såväl qvinnor som män” som till skillnad från ”de vetenskaplige” ”ej någonsin åtnjutit undervisning i läkekonsten”. På grund av sin stora okunnighet lyckas dessa ”de läkande” ”inte utforska vari smittan består och följaktligen inte heller använda behöriga läkemedel”. Resultatet blir att nästan alla smittade ”dör inom tredje dagen”.

Vid denna hotbild reagerar en del människor i Florens med att isolera sig, däribland de tio ungdomarna som Decamerone handlar om. Andra passar på att ”så mycket som möjligt tillfredsställa sin lust i allt samt le och gyckla med hvad som händer”.


Det har gått nästan 700 år sedan Decamerone skrevs, men mycket är sig likt. I människans psyke och i epidemiers bekämpande.

Karantän och restriktioner mot resor är fortfarande hjälpmedel som används. I fallet covid-19 finns dock inte mycket till ”behöriga läkemedel”, precis som var fallet i pestens Florens. Däremot har vi snabbare än någonsin i världshistorien fått kunskap om ”vari smittan består”.

Omkring nyår, för bara två och en halv månad sedan, kunde kinesiska läkare rapportera om ett fyrtiotal sjuka personer, varav en död, som var smittade av ett nytt coronavirus. Nästan alla verkade ha anknytning till en fiskmarknad i Wuhan, som genast stängdes. En dryg vecka senare, den tionde januari, delade Kina med sig till världen sin kartläggning av virusets genetiska sammansättning, den så kallade RNA-koden som består av 30 000 enheter.

Med denna kunskap, och med hjälp av en kopieringsteknik som kallas PCR har det varit möjligt att ta fram test. Många klagar över att sjukvården inte har kapacitet att testa många fler människor mycket snabbare. Men vi ska ha klart för oss att det aldrig någonsin har gått fortare än det gör nu.


Den nya tekniken gör det också möjligt att använda virusets RNA för snabbt räkna fram släktträd över dess framfart. Det har blivit ett viktigt hjälpmedel när sjukvården ska spåra smittkedjor.

Decamerone skrevs i mitten av 1300-talet, ungefär hundra år innan Gutenberg revolutionerade tryckkonsten.

I dag används internet av WHO, vetenskapliga medicinska tidskrifter och olika länders berörda myndigheter. Men också av ”såväl qvinnor som män” som till skillnad från ”de vetenskaplige” ”ej någonsin åtnjutit undervisning i läkekonsten”. Där återfinns alla sorter: bekymrade privatpersoner, debattörer som kommer med befogad kritik, forskare som fiskar efter anslag till sig själva, politiska aktörer som ser chansen att vinna poäng och med största sannolikhet aktörer från främmande makt som medvetet är ute efter att orsaka splittring och misstro.

Vid en epidemi ställs saker på sin spets. Precis som Decamerone beskriver, lockar den osynliga smittan fram såväl panik som rationella åtgärder, såväl asketism som sorglös och utlevande hedonism. Individens frihet ställs mot samhällets krav på begränsningar. Egoism mot ansvarskänsla.


Precis som vid ett krigstillstånd utmanas demokratins viktigaste principer.

Under andra världskriget införde även det fredliga och neutrala Sverige transportförbud för tidningar, interneringsläger för oppositionella samt en paragraf i tryckfrihetsförordningen som gjorde det straffbart att säga kritiska saker om andra länder.

Nu kanske någon påpekar att ett väpnat krig är någonting helt annat än en epidemi. Men kom ihåg att influensaepidemin som rasade 1918–1920, den så kallade Spanska sjukan, beräknas ha dödat fler människor än hela första världskriget.

Mänsklighetens historia under årtusenden har formats av epidemier, naturkatastrofer och klimatförändringar i minst lika hög grad som av militära konflikter. Till exempel var det troligen pestepidemier som slog ut Europas ursprungliga bondebefolkning. Därmed kunde en indoeuropeiska herdekultur från stäpperna i öster kolonisera stora delar av Europa. Följden är att vi talar svenska i Sverige i dag och att nästan hela Europa talar indoeuropeiska språk.

Spanska sjukan dödade en oproportionerligt stor andel människor som var i sin krafts dagar, mellan 20 och 40 år, vilket sannolikt beror på immunologiska reaktioner.


Jämfört med spanska sjukan och med pesten i Florens på 1300-talet är vårt utgångsläge i dag enormt mycket bättre. Covid-19 är inte tillnärmelsevis lika dödlig som obehandlad pest, och inte heller lika dödlig som spanska sjukan var. Våra kunskaper och vår sjukvård ligger på mycket högre nivå.

Karin Bojs är författare och vetenskapsjournalist.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.