Ecuador visar hur upproret mot kapitalet kan se ut

Professor Göran Therborn på plats i Quito ser en revolt som påminner om Gula västarna

Aktivister i Quito jublar sedan president Moreno i söndags kväll upphävde beslutet att höja priset på drivmedel.

Vad händer när den liberala demokratin förblir lomhörd för vanligt folks livsproblem och bekymmer över de ökande klyftorna och blundar för klimathotets fördelning av ansvar och skyldigheter? Folk gör uppror. 

De gula västarna i Frankrike var ett förebud om vad som kommer att hända, protesterna i Ecuador är ett annat.

Ecuador är ett ganska litet (17 miljoner) och perifert land i Latinamerika, men den föregående presidentens satsningar på utbildning och forskning har gjort Quito till något av en knutpunkt för det samhällsvetenskapliga latinamerikanska institutionsnätvetket FLACSO. Därför råkade jag vara i Quito för vad som skulle varit en stor offentlig föreläsning om ojämlikhet. Av säkerhetsskäl blev det i stället ett slutet, intressant seminarium.

Bakgrunden till upproret är den brutala högervridningen av Sydamerika efter oljeboomens slut. I Ecuador tog den en svekfullt odemokratisk form. Efter tio års ekonomiskt socialdemokratisk regering under den katolskt kulturkonservative presidenten Rafael Correa och ett val där han, mycket tack vara Correas kampanjstöd, efterträddes av sin vicepresident som lovade fortsätta reformpolitiken svängde Ecuador 180 grader.

Efterträdaren Lenin Moreno tog ut en radikalt nyliberal ekonomisk kurs och enrollerade sig som en av USA:s fotsoldater i regionen. Ett program antogs 2018, inriktat på kraftiga nedskärningar av den offentliga sektorn – uppgifter om antalet avskedade anställda varierar mellan 23  000 och 60 000 – privatiseringar av sjukhus, liberalisering av arbetsrätten och förlåtelse av miljarder dollar i obetald storföretagsskatt.

Prishöjningarna drabbade främst två grupper, taxi-, buss- och transportföretag samt den indianska landsbygdsbefolkningen

Droppen som fick folks missnöje att rinna över var en uppgörelse med Internationella valutafonden, IMF, där Moreno lovade att minska de kvarvarande statsanställdas semester till hälften, ta ifrån dem en dags lön varje månad, och att släppa bensin- och dieselpriserna fria (utan subsidier), vilket genast fördubblade dieselpriset. Svaret blev ännu en ”IMF-riot” i världen. 

Prishöjningarna drabbade främst två grupper, taxi-, buss- och transportföretag samt den indianska landsbygdsbefolkningen. De förra gick omedelbart i strejk, men regeringen lyckades snart neutralisera de flesta med löften om tariffhöjningar för konsumenterna. Indianerna däremot utlyste protestaktioner, tillsammans med fackliga organisationer och sociala rörelser. Deras samlingsorganisation Conaie, är en mäktig kraft, som 1997–2005 var med och störtade tre presidenter och har satt sig i respekt. 

De har organiserat vägspärrar i Quito med flera städer och hela bergsregionen (där cirka 40 procent av befolkningen bor), samt en marsch till stora demonstrationer i huvudstaden, där universiteten har upplåtit utrymme att sova på, och hjälpt till med mat.

Amnesty, Human Rights Watch, Ecuadors JO och Råd för mänskliga rättigheter har kritiserat och krävt utredningar av tortyr

Regimens åtgärder har trappat upp konflikten: Undantagstillstånd i hela landet från och med den 3 oktober; preventiva arresteringar av fackförenings- och indianledare plus arresteringar av demonstranter – upp mot ett tusental. Stängning av alla skolor; våldsam polisrepression, också mot 60 journalister och pressfotografer; 7 döda, 1 340 skadade; explicit ”militarisering” av de två största städerna; utegångsförbud mellan kl 20 och 05 i närheten av offentliga byggnader i hela landet och från den 12 oktober från kl 15 i hela Quito. 

Amnesty, Human Rights Watch, Ecuadors JO och Råd för mänskliga rättigheter har kritiserat och krävt utredningar av tortyr. Ingen kritik från medier har förekommit, den enda kritiska rösten, Radio Pichincha, stängdes av regimen. Men polisvåldet har varit ineffektivt och militären påfallande passiv. Guvernörsbyggnaderna i sex provinser har ockuperats, demonstranter har trängt in i (det stängda) parlamentet och i revisionsmyndigheten i Quito. Presidenten flydde till Guayaqil, den ekonomiska huvudstaden.

Framtidens uppror mot kapitalets makt kommer att ta många olika former. Ecuador är en variant.

Styrelsen för Universidad Central publicerade en annons som påpekade att om regeringen hade dragit in hälften av skatteflykten, hade det inte behövts något IMF-lån

På den ena sidan står framför allt ursprungsbefolkningen (max 20–25 procent), väl organiserad och kollektiv, men ideologiskt och kulturellt heterogen. Den omfattar unga revolutionärer som vill störta presidenten, djupt religiösa som ber en bön före sin upprörda demonstration, ledd av pastorer, och parlamentariska politiker som vill förhandla. 

Men där finns också fackliga aktivister, studenter, arbetslösa ungdomar, Correistas och olika små vänster- och feministiska grupper. De har akademiskt stöd. Styrelsen för Universidad Central publicerade en annons som påpekade att om regeringen hade dragit in hälften av skatteflykten, hade det inte behövts något IMF-lån, och hävdade att regeringens -arbetsrättsliga förslag strider mot författningen. 

I mitten försöker Biskopskonferensen, Kommunförbundet och FN medla. Till höger står affärsorganisationerna och borgarklassen i Guayaqil, med krav på militärt ingripande. 

Presidenten och de borgerliga medierna försöker demonisera expresident Correa och framställa det som att han och Venezuela står bakom protesterna.

Söndag kväll den 13, i förhandlingar med Conaie,  upphäver presidenten sitt prishöjningsdekret och lovar förhandla med de statsanställda. Proteströrelsen har segrat, för den här gången.

IMF och borgerliga politiker har varit med om det här förr, utan att dra lärdom. Konflikter mellan kapitalets logik och folks intressen kommer att fortsätta, inte bara i Ecuador och Sydamerika, också i Europa. 

Om inte demokratiska institutioner är lyhörda för folkets intressen kommer folkets makt att söka sig andra vägar.


Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.