Förgiftade. Varför?
Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Uppdaterad 2015-02-27 | Publicerad 2006-02-13
ANNA POLITKOVSKAJA möter sjuka barn i Tjetjenien
Krigarna i Tjetjenien lever sitt krigarliv, de proryska tjänstemännen och våldsapparaten plundrar i all stillhet och förintar fiender, och mitt i allt detta lever folket - försummat och bortglömt. Den roll som väntar dem är att användas i utpressningssyfte, när så behövs. Och det är just vad som hänt nu. Hela denna vinter plågas människor i Tjetjenien - på sjukhusen och i hemmen - av en gåtfull och egendomlig massförgiftning. Alltsammans började i tre skolor i Sjelkovskojdistriktet.
I en säng på distriktssjukhuset i Sjelkovskaja ligger en ung flicka hopkrupen. Hon har åter drabbats av ett av de anfall som är så typiska för de förgiftade. Hennes ansikte är omväxlande vitt, gult och eldrött. Hennes andning är knappt märkbar. Flickans bror pressar isär hennes käkar med hjälp av en sked, för att kunna dra ut tungan som fallit bakåt. Modern pressar på med hela sin tyngd för att försöka hejda krampryckningarna hos dottern som böjer sig i båge - med hälarna mot nacken, som en cirkusartist. Flickan varken ser eller hör, hennes ögon är slutna. Andas hon? Gud vet. De andra mödrarna i salen kommer fram och slår henne hårt på kinderna. Man har redan baddat henne med så mycket ammoniaklösning att alla de övriga i salen mår illa - men den stackars flickan reagerar inte.
- Hade hon några liknande anfall innan december? Epilepsi kanske?
- Nej. Hon var fullkomligt frisk! skriker mamma Melizja, som inte längre bryr sig om att torka bort svetten som strömmar ner över hennes ansikte.
Det blir tyst i salen: Kommer hon att dö? Flickan är tjugo år gammal. Hon var inte elev i den skola som de flesta insjuknade kommer ifrån. Men hon gjorde sin lärarpraktik där. De som ofta vistades i skolan i början av december har insjuknat i "det där". Men vad är det egentligen det handlar om?
En äldre sjuksköterska kommer med en spruta i högsta hugg. Hon är ensam på sin avdelning och har hand om fyrtio patienter. I salen intill har en flicka haft ett liknande anfall.
- Vad har ni i sprutan?
- Analgin med Dimedrol, säger hon och suckar tungt.
- Men det kan väl inte hjälpa?
- Det finns inget annat vi kan göra, svarar hon. Eftersom ingen diagnos är ställd vet vi ju inte vad vi skall ge dem för behandling. Analgin dämpar i varje fall de smärtor som krampen ger upphov till, och Dimedrol är ett lugnande medel, så de kan få sova lite efter anfallen "
Man är fullkomligt villrådig. Rabadan Achmetchanovitj Rabadanov som är biträdande chefsläkare tittar in ibland. Han betraktar sorgset patienten. Alla hjälps åt att hålla fast den arma flickan. Man lyckas sätta en nål i en ven så att man kan ge henne sömnmedel. Nu har anfallet pågått i 47 minuter. Flickan börjar andas igen.
Vacha Dardaevitj Eselaiev är chefsläkare på sjukhuset i Sjelkovskaja. Hon sitter i sitt lilla mottagningsrum och upprepar:
- Vi läkare som följt de insjuknade ända från början och fram till nu är inte beredda att ändra vår diagnos: det rör sig om en förgiftning av okänt ursprung. Vi har ju sett vad som har hänt. Och vi ser hur det är nu. Det handlar inte om någon hysteri... Eller masspsykos...
Rabadan Achmetchanovitj Rabadanov kommer trött in i rummet. Han var den förste som tillsammans med doktor Dzjamila Chalilovna Alieva åkte ut till skolan i byn Starogladovskaja.
- Jag är övertygad om att ett så stort antal barn inte kan drabbas av psykomotoriska symptom endast av hysteriska orsaker. Det måste ha funnits ett verksamt ämne i skolbyggnaderna. Möjligen på damtoaletterna - eftersom de flesta som insjuknade var flickor och lärarinnor. Och vi fortsätter att be om instruktioner för hur förgiftningen skall botas. Men ingen har velat ge oss några sådana. Kommissioner från Moskva och Groznyj har varit här och sagt till de sjuka: "Simulera inte!"
Medan vi pratar kommer Marina Teresjtjenko in. Hon är 21 år och kommunicerar bara med hesa viskningar. Inte för att hon är förkyld, utan för att hon skrikit så mycket under anfallen, på grund av den häftiga smärtan i huvud och muskler.
- Många har förlorat hoppet om att bli botade, säger Marina. Och det har jag också.
Men trots alla kommissioner, arbetsgrupper och observatörer har ännu ingen blivit hjälpt. Endera är det de politiska eller de militära hänsynen som varit avgörande. Döm själva.
Det är betecknande hur de som fått i uppdrag att utreda och lösa problemen så snart de funnit svar på några av frågorna plötsligt började radera den verkliga bilden (varigenom de i själva verket också dömde de olyckliga till fortsatta plågor).
Allt började den 7 december; 13-åriga Taisa Minkailova från Starogladovskaja klagade på andnöd, kramper, kraftig huvudvärk och domningar i armar och ben. Föräldrarna tog henne till sjukhuset, men behandlingen som ordinerades hjälpte inte. Tillståndet försämrades. Strax därefter drabbades ytterligare två flickor vid samma skola av liknande symptom och fördes direkt till sjukhuset i Groznyj.
Den 16 december nådde massinsjuknandet sin höjdpunkt. Då fördes 19 barn och 3 vuxna från skolan i Starogladovskaja till sjukhuset. Läkarna kunde konstatera flera fall av medvetslöshet, komaliknande tillstånd, kramper, matthet, minnesförlust, andningssvårigheter, domningar i armar och ben och frossa. Blod-analyser visade på sänkt hemoglobinhalt och ökad halt av segmentkärniga blodceller. Det stod klart att detta var en förgiftning, och att källan till den fanns i skolan.
Den 16 december bildas en regeringskommission och en arbetsgrupp för att bekämpa epidemin. Man tillkallar toxikologer och kemister från militärområdets stab. Internationella Röda Korset och Läkare utan gränser erbjuder läkemedel. Från Moskva kommer en professor i toxikologi och vice-chefen för det statliga rättspsykiatriska Serbskijinstitutet. Redan den 17 december redovisas resultaten i en toxikologisk laboratorierapport av kapten Sergej Efimov från den militära sjukvårdsenheten. Detta dokument är i dag unikt, eftersom det redan efter två dygn drogs in och hemligstämplades. Här är ett citat ur denna rapport:
"Jag, kapten S N Efimov, överläkare för mobila laboratoriet 1309 vid Centrala stadsanstalten för sanitär och epidemiologisk kontroll i Nordkaukasiska militärområdet, har den 17/12 2005, såsom medlem av regeringskommissionen för utfrågning och undersökning av de drabbade kommit fram till följande bild av förgiftningens utveckling (...) källan till förgiftningen är belägen i skolans huvudbyggnad. (...) Förgiftningen har i första hand spridits via luften, men spridning via direktkontakt är icke heller uteslutet."
Med utgångspunkt från denna rapport inleder regeringskommissionen sin kräftgång. Förgiftningsversionen "glöms bort", försöken att härleda sjukdomens källa avbryts. Och efter 17 december söker sig kommissionen i en helt annan riktning - den psykologiskt-psykiatriska. Trots att man fortsatte att föra sjuka med liknande symptom från skolor i andra tjetjenska områden. Den 20 december stängdes alla skolor i Sjelkovskojdistriktet, efter beslut av chefen för distriktsadministrationen.
Från och med den 21 december börjar generalerna säga att "allt är massmediernas fel". Man påstår att antalet insjuknade växer i takt med att televisionen tar upp ämnet. Den 22 december kommer kommissionens diagnos: det handlar inte om någon förgiftning, utan bara om "ett pseudoastmatiskt syndrom av psykisk art" eller om "en psykologisk självbesmittning". Föräldrarna till de lidande flickorna får veta att deras barn är simulanter.
Sedan dess har det gått drygt en månad. Militären har inlagt sitt veto mot spridandet av information. De förgiftade skolorna är stängda - föräldrarna släpper inte dit sina barn, och invånarna i Tjetjenien är övertygade om att man genomfört experiment med nya giftämnen på deras döttrar. För övrigt är det inte första gången detta händer under det nuvarande kriget.
Den 16 augusti 2005 flammade plötsligt en egendomlig epidemi upp i byn Ilaschan-Jurt. Invånare av alla åldrar föll bokstavligen ihop. De fick alla häftiga näsblödningar, frossa och hög feber. Nästan 400 personer var drabbade, 40 av dem blev svårt sjuka och hamnade på sjukhus. Hälften av dessa var barn. En tolvårig pojke dog. Utredningen hemligstämplades.
I september och oktober fördes 19 barn och en lärarinna från en skola i byn Starosjtjedrinskaja till sjukhus. Alla hade drabbats av ohejdbara skrattattacker och hallucinationer. Undersökningen slutade i tomma intet. Analysen hemligstämplades och inte ens läkarna fick tillgång till dem. De barn som då förgiftades lider ännu av hypertoni, näsblödningar, psykiska besvär och inlärningssvårigheter.
Den 26 juli 2000 hördes två inte särskilt kraftiga explosioner i den sydöstra ändan av byn Starye Atagi. Det bildades en lysande gråviolett rökpelare som liknade en 150 meter hög tulpan. Den förvandlades snabbt till ett moln som hängde över södra utkanten av byn. En dag efter explosionerna uppträdde de första sjukdomsfallen med tecken på förgiftning: starka muskelkramper, medvetslöshet, aggressiv upphetsning, stelhet, oupphörliga kräkningar, kraftig huvudvärk, ångest och blodiga upphostningar. Tjugotre människor insjuknande, tre dog. Alla tre bodde på samma gata, över vilken molnet befann sig längre än någon annanstans i byn. Utredningen hemligstämplades.
Nu är det 2006.
Bakom oss har vi elva år av nästan oupphörligt krig. Så många krigsförbrytelser har begåtts att tribunalerna får svårt att välja vilka de skall ta itu med. Krigets ideologi förblir oförändrad: de människor som har olyckan att leva på tjetjensk mark betraktar man, precis som förr, som biologiskt experimentmaterial - även om man då och då låter dem gå till val eller bli valda.
Anna Politkovskaja
