Att strunta i barnen är ett aktivt politiskt val
Integrationspolitik är inte svårt – det bara verkar så
För några år sedan gjorde förskoleförvaltningen i Göteborg en språkkartläggning som visade att tre fjärdedelar av alla 4–5-åringar i Norra Biskopsgården låg långt efter i språkutvecklingen, med ett ordförråd på omkring 2 000 ord. I den åldern borde det vara tre–fyra gånger större. Det handlar inte nödvändigtvis om barn som nyligen kommit till Sverige. Många av dem är födda här.
Förra våren visade den internationella undersökningen PIRLS att läsförståelsen blir allt sämre bland barn med svaga socioekonomiska förutsättningar. Exempelvis barn som växer upp i hem där man inte enbart talar svenska. Skolministern sa att det beror på en läskris i skolan, men det stämmer egentligen inte. Svenska elever från resursstarka hem presterade lika bra som i tidigare mätningar och över genomsnittet i OECD. Det var de andra som tappade, de som redan befann sig i underläge.
Niclas Abrahamsson, professor i svenska som andraspråk vid Stockholms universitet, beskriver att barns hjärnor är optimerade för att lära sig språk omedvetet, medan de gör något annat. ”För att det ska lyckas behövs massiv, långvarig och kontinuerlig exponering för språket. Det går inte att göra bara några timmar i veckan. Ungarna måste få interagera, leka och förhandla på svenska, så som barn gör. Man måste erbjuda en autentisk miljö där språket talas hela tiden.”
Segregationen i Sverige innebär att många barn inte växer upp i en sådan miljö. Det finns ett antal förskolor i Sverige där inget eller nästan inget av barnen har svenska som modersmål. De bor i områden där nästan alla talar något annat än svenska hemma, och därmed också på torget, i den lokala butiken, med vänner. ”Man brukar säga att det tar ett till tre år att lära sig ett vardagsspråk, men fem till sju år att lära sig ett skolspråk. De flesta barn som växer upp i ett område som Biskopsgården får inte de förutsättningarna”, berättar Lina Öinert, tjänstledig logoped på Förskoleförvaltningen i Göteborg.
I den politiska debatten finns ett visst fokus på att höja inskrivningsgraden i förskolan för utrikes födda barn, och visst, de är mer sällan där. Men trots allt deltar nästan alla barn i Sverige i den offentliga barnomsorgen. Ungefär 16 000 barn mellan 3 och 5 år står helt utanför.
Det skulle vara lätt att ändra på.
Om det bara handlade om dem skulle inte Sverige ha det växande språkproblem vi har.
Ett större problem är antagligen de omkring 100 000 barn som visserligen är inskrivna i förskolan, men som bara vistas där några timmar i veckan. Det beror på att barn till föräldralediga och arbetslösa enligt lag enbart har rätt att gå 15 timmar i veckan på förskolan. Bara en minoritet av kommunerna erbjuder mer tid än så.
Det är ingen naturlag, utan följden av politiska beslut. Det skulle vara lätt att ändra på.
Det genomsnittliga barnet påverkas förstås knappast negativt av att vara hemma under något år i samband med att ett syskon fötts. Problemet är att lagstiftningen med närmast kirurgisk precision är inriktad på att hålla grupper med svag socioekonomisk status borta från förskolan. I bostadsområden med många utrikes födda är arbetslösheten hög och ofta långvarig. Kvinnor som nyss migrerat är därtill i hög utsträckning föräldralediga under de första åren i Sverige. Sammantaget betyder detta att många barn med migrationsbakgrund inte har rätt att gå mer än några timmar i veckan på förskolan, kanske under hela sin förskoletid.
Det säger sig självt att utgångsläget vid skolstarten är helt annorlunda för dem än för ett barn som haft svenska runt om sig all sin vakna tid.
Följer man den politiska debattens upptagenhet av brottslighet, migration och bristande integration är dagens regelverk kring förskolan svårt att förstå. Här finns en lågt hängande frukt att ta till, men det sker inte.
… det är mer som Ned Flanders säger i ”The Simpsons”: ”We’ve tried nothing and we’re all out of ideas”.
Forskare jag intervjuar om vad som bygger humankapital hos barn ser ofta förbryllade ut när jag frågar om de svenska reglerna kring förskoletillgång. ”Det du beskriver är en ganska märklig ordning, om man går till vad litteraturen säger. Tittar man på de bästa studierna så ser man nästan enbart positiva effekter av förskolan, särskilt för resurssvaga grupper”, säger exempelvis Petter Lundborg, professor i nationalekonomi vid Lunds universitet.
För det finns en underberättad historia om det svenska förskoleundret. På bara ett par decennier, historiskt sett helt nyss och utan större politisk oenighet, byggdes en verksamhet ut som i dag omfattar nästan alla barn. Det förändrade förutsättningarna för familjeliv, barns uppväxtvillkor och mammors möjligheter att arbeta. Framför allt har förskolan blivit ett kraftfullt instrument för att stärka barn i deras utveckling. Barn som har gått i förskola är bättre på språk och matematik, har färre psykiska problem och infektioner samt högre utbildningsnivå och inkomster i vuxen ålder. Forskningen visar tydligt att barn från resurssvaga hem har stor nytta av att gå i förskolan, med bättre skolresultat, hälsa och livsinkomster som följd.
Alltså: Det är möjligt att ge underprivilegierade barn en bättre start i livet och verktygen ligger redan på bordet. Vi använder dem bara inte.
”Den största samhällsförändringen under 2000-talet i Sverige är den förändrade demografin på grund av invandringen”, skriver Socialdemokraterna i en av sina nyligen släppta samhällsanalyser. ”Samhället kommer behöva genomföra insatser vi tidigare inte gjort, i en skala vi tidigare inte sett”, skriver en annan av analysgrupperna. Det är utsagor som förpliktigar inför de förslag som samma analysgrupper väntas komma med under våren. Ibland låter det som att integrationspolitik är svårt, men det är mer som Ned Flanders säger i ”The Simpsons”: ”We’ve tried nothing and we’re all out of ideas”.
… det är fortfarande möjligt att genomföra reformer som bygger något positivt
På fritids gäller samma regler som i förskolan: har du arbetslösa föräldrar är du i de flesta kommuner inte välkommen, och avgiften avskräcker andra. I de fattigaste bostadsområdena i Sverige är bara omkring hälften av barnen inskrivna på fritids (jämförelse: nästan 100 procent där inkomsterna är höga). I samma områden saknar de flesta barn organiserade fritidsaktiviteter. I samma områden driver trångboddheten många barn, särskilt pojkar, ut på gator och torg.
Vi vet alltså vad som skulle få fler barn att klara skolan, klara språket och klara livet, ändå väljer vi att inte göra det. Trots att sjunkande barnkullar just nu erbjuder ett unikt fönster att utöka förskolans uppdrag utan att personalbrist uppstår. Det skulle kosta några miljarder och det passar inte in i en debattspiral av ständigt ökande hårda slag i luften. Jag antar att det förklarar varför det inte redan är gjort. Men det är fortfarande möjligt att genomföra reformer som bygger något positivt, det är ett alternativ vi har, det är något som politiken skulle kunna vara.
Det talas om föräldraansvar men det kommer alltid att finnas föräldrar som, av olika skäl, inte räcker till. Just deras barn måste erbjudas mer: mer förskola, mer fritids, fler meningsfulla aktiviteter.
Eller åtminstone lika mycket som de andra får.
