Släpp fångarna loss när straffen skärps

Av Eric Rosén

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Svensk kriminalvård går igenom en historisk förändring och en expansion som saknar motstycke. Sverige kommer att bli ett av de länder i Europa med högst andel fångar. Tillsammans med Turkiet kommer vi ha flest inlåsta i häkten och fängelser per capita. Eric Rosén försöker i två texter ta reda på vad det innebär.

En låst dörr med kamera.

Sen en dörr till, därefter ytterligare en.

Koll av legitimation och personnummer. Passering genom metalldetektorbågar. Väskan med datorn passerar genom en scanner, som på flygplatser. Legitimationen lämnas sedan till centralvakten, där får den ligga tills det är dags att gå. Det är mer säkerhetstänk nu än förr när man besöker Hällbyanstalten. Jag har varit här tidigare, flera gånger. Men det är mer än 20 år sedan nu.

Mycket annat har också ändrats, det kommer anstaltschefen Peter Kjellin att berätta för mig under mitt och fotograf Lotte Fernvalls besök. Och ännu mer ska förändras de närmaste åren. Det är därför vi är här. Våldet på gatan, skjutningarna, sprängningarna och morden, har mötts av en aldrig tidigare skådad satsning på hårdare straff. Längre och för fler brott. Oavsett vem som sitter i regeringen är det den kurs som ligger fast.

Hällbyanstalten finns lite mer än en mil utanför Eskilstuna och är ett fängelse med säkerhetsklass 1, den högsta nivån.

Det var här några av internerna tog gisslan och fick in kebabpizza för några år sedan. Ett av få tillfällen då medier, inklusive den här tidningen, för ett ögonblick intresserat sig för vad som pågår innanför murarna. Det är också hit som Tom Alandh återkommit i flera av sina filmer, där vi mött Sonny Carlsson, Sture Norlin och inte minst Kenneth Viken. Och det var här min pappa satt i fängelse, i slutet av 1990-talet och början på 2000-talet. Besöksrummen vi fikade i när jag hälsade på används nu som celler. Antalet interner är många fler. I dag finns bara två besöksrum tillgängliga, på 205 intagna. Den som sitter i fängelse i dag får träffa sina anhöriga i mycket mindre utsträckning än internerna som satt här för tio eller 20 år sedan.

Tidigare satt bara en person i varje cell, eller bostadsrum som Kriminalvården kallar dem. I ett av pappas brev till mig från Hällby klagade han när anstalten tillfälligt skulle dubbelbeläggas, vilket innebär att man tvingas dela cell: ”Vi strejkar i dag pga att de skall dubbelbelägga 10 anstalter – varav en givetvis Hällby! Det är faktiskt bland det värsta jag kan tänka mig. Tänk bara på luften i en 6,2 kvm cell. Och utrymmet! Blir ingen golvyta kvar. Hur skall man kunna hålla sams? Någon som ligger och fiser en i örat m.m. Ljudliga mardrömmar. Jag tycker ju redan det är oerhört tungt att aldrig, utom på nätterna, kunna få vara för mig själv. ALDRIG!”

Jag förstod pappa då och förstår alla som fasar inför dubbelbeläggning nu. Enligt Kriminalvården finns dock fördelar, till exempel blir det färre självmord när de inlåsta delar rum. Det är ingen liten sak. Och delade bostadsrum har blivit det nya normala, det finns inte plats nog annars, säger anstaltschefen Peter Kjellin.
– Vi var också oroliga när vi skulle börja med det. Men det har gått jättebra. Vi är ju anomalin i kriminalvårdsvärlden, vi i Norden, med ensam cell. I övriga världen så är det ju flera i varje rum.

Jag har tänkt att det måste vara en dubbel bestraffning. Att dela med en som du inte känner, som snarkar hela natten.
– Det är klart. Men det är ju bara att tänka: Min fru snarkar också.

Men du kan ju byta rum.
– Ja, jag kan byta rum. Men just dubbelbeläggningen tror inte jag kommer bli det stora problemet. Problemet blir att när man ökar så mycket som vi gör, då får det andra konsekvenser. Vi har inte lokaler till sysselsättning. Logistiken blir väldigt krånglig. Om du går tillbaka ett antal år, då var det fem bostadsavdelningar som skulle hållas åtskilda från varandra. Nu är det 13 avdelningar som inte ska träffa varandra. Men alla ska till samma sjuksyster, alla ska lotsas ner till sysselsättning. Och de får inte träffa varandra under den tiden.

På grund av gängkonstellationerna?
– Ja, det är mycket det. Det är en ny kriminalvård. Det har gått väldigt fort. Förr var det Hells Angels och Bandidos, och det växte fram några fängelsegäng. Men då var det lätt att hålla isär. Det är mycket svårare nu. Du har massor med gäng. Och det är rörelser inom gängen. De flyttar. Det sker saker på utsidan. Lojaliteter förändras.

Hur håller ni reda på det då?
– Vi har en egen underrättelseorganisation. Vi har ganska bra koll när de kommer in. Det är ett pussel, hela tiden.
– Sen är problemet också att man inte vill bygga en avdelning som bara har de här gängnätverkskillarna, du vill inte gruppera dem i sitt gäng, för då blir de väldigt starka, gentemot andra där. Så det är ett jättepussel.

Svårigheterna till trots har Hällbyanstalten fått order om att fortsätta växa, dubbelbelägga fler celler och bygga ut i rask takt. Peter Kjellin berättar att de redan har en del av personalen inlånad från andra anstalter för att klara verksamheten.

På 205 intagna behöver de ungefär lika många i personalen. Totalt i Sverige har vi ungefär 4 300 fängelseplatser i dag. Inom några år ska vi ha minst fördubblat kapaciteten och behovet är egentligen 18 000 platser till, enligt regeringens planering.

Peter Kjellin säger att det är omöjligt.
– Det kommer vi inte att greja. Vi har sagt att vi tar ett första steg. Och då har vi tänkt 14 platser till.

De flesta människor som döms och låses in kommer att komma ut igen. Det betyder att vi måste försöka rusta dem för ett liv i frihet, där de lever lagligt och får en ny chans. Inte bara för sin egen skull utan för att alla vinner på framgångsrik rehabilitering. Deras barn, föräldrar och vänner. Hela samhället.

Ju färre som återfaller i brott, desto färre nya brottsoffer.

Ju färre kriminella i konflikter och uppgörelser, desto färre hämndaktioner.

Och så vidare.

I Sverige är vi fortfarande ganska duktiga på effektiv behandling av de som döms till fängelsestraff. Fler läser också in gymnasiekompetens i dag medan de avtjänar ett straff än för 15 år sedan. Det berättar Martin Lardén för mig. Han är chef inom Kriminalvården, på enheten för behandling, arbete och studier.
– I slutet på 1990-talet var antalet individer inom kriminalvården som återfaller i brott 45 procent. 2020 var vi nere på drygt 30 procent. Så vi ser en tydlig minskning av återfall under 2000-talet. Nu ser man inte samma tydliga minskning längre, men vi ligger kvar på låga siffror.

Martin Lardén säger att det är svårt att jämföra olika länders kriminalvårdsinsatser på detaljnivå, men att man generellt kan säga att de nordiska länderna lyckas bra. Ett land som Frankrike har däremot haft väldigt hög återfallsfrekvens, vilket en del menar beror på att de satsar väldigt mycket på straff och desto mindre på rehabilitering. Martin Lardén säger också att man vet att de allra flesta kriminella faktiskt vill förändra sin tillvaro och livsstil men saknar färdigheter för att genomföra förändringarna.
– Ofta har man redan från förskoleålder umgåtts med andra med liknande problem. Då har man inte lärt sig koder och beteenden. Kärnan i vår behandling är därför social färdighetsträning: Hur jag hävdar mig själv på ett sätt som är tydligt utan att vara hotfullt och aggressivt, hur jag tolkar signaler från andra människor. Ofta har man en bild av att världen består av människor som vill en illa, och då vill man slå tillbaka.

Behandlingarna blir betydligt svårare att genomföra när anstalterna växer snabbt och när kriminalvården måste lägga mer och mer kraft på att olika grupperingar inte ska träffas inne på fängelset. Det är det Peter Kjellin menar när han pratar om logistiken. Han återkommer till det många gånger under vårt samtal. Att få till ett vettigt innehåll och en fungerande rehabilitering är en av de saker som blir knepigast när så många fler ska sättas i fängelse.
– Alltså. Vi är pressade. Men det är ju Domstolsverket också. Och åklagarämbetet. Jättepressade.

Han säger att han inte vill värdera olika strafflängder och nya lagar men tror att de beslut som redan fattats kräver att man kompromissar rejält med mindre våldsbenägna brottslingar.
– De här gäng- och nätverkskriminella är oerhört brottsaktiva, men det finns många intagna som inte tillhör den kategorin, som kan gå med fotboja i stället

Peter Kjellin menar inte att en massa interner från fängelser med högsta säkerhetsklass ska släppas ut på gatan, men säger att flera som sitter på Hällby hade kunnat sitta på en anstalt med lägre säkerhetsklass om det fanns plats, och att de som i dag sitter på en öppnare anstalt hade kunnat avtjäna sitt straff hemma i stället. Det låter både självklart och oundvikligt. Men det är få politiker som talar om att släppa ut tusentals fångar med elektronisk fotboja när de talar om hur de vill hantera frågorna om lag och ordning.

Martin Lardén gör samma analys. Vi måste börja släppa ut folk om vi ska kunna låsa in folk. Det finns inget alternativ.
– Det vi hoppas på är att om man stoppar in fler i fängelse måste det finnas en ventil i andra änden där fler får fotboja. Vi är många som tror att det är nödvändigt. I USA har man till exempel haft stora amnestier av ekonomiska skäl. Man blir frikostigare med att släppa ut folk, det var så till exempel Annika Östberg kom ut.

Att snabbt sätta fler i fängelse gör också själva platsen farligare.
– Har vi väldigt många personer i fängelse blir det också mer hotfullt. Vi ser mer våld mellan intagna nu och mot personal, säger Martin Lardén.

På Hällby har uppdelningen i fler olika avdelningar varit ett effektivt sätt att undvika mer våldsamheter. Det är fortfarande incidenter ett par gånger i månaden men anstalten har lyckats minska hot och våld mellan intagna. Men det kräver mer personalresurser. Dessutom måste de som jobbar få erfarenhet och lära sig att snappa upp signaler, förklarar Peter Kjellin och ger några exempel: Om alla internerna plötsligt har skor på sig är det ett av de tydligaste tecknen på att en uppgörelse är på gång. Om många går till kylen och hämtar mat förbereder de sig sannolikt på inlåsning, då har något antagligen redan hänt.

När jag bad Peter Kjellin om att få besöka Hällby för en intervju lät jag honom veta att jag skrivit en bok om min pappa, som dömdes för att ha dödat en missbrukarkompis 1997 och satt av sitt straff på Hällbyanstalten. Peter Kjellin berättar när vi ses att han googlat mig och boken innan jag kommer, och frågat runt bland de få som jobbat ända sedan min pappa satt där. De minns honom. Det var ”aldrig några problem” med honom och han kallades för ”stor-Sven”, återberättar Peter Kjellin. Detta för att pappa, trots sin ringa längd – 169 centimeter i strumplästen – och trots att han inte var högljudd eller skränig, alltid tog stor plats i ett rum. Att hans personlighet var sådan. Jag blir berörd av att få höra det, känner igen pappa. Samtidigt misstänker jag att han själv skulle se smeknamnet som nedlåtande.

Det är ett jävla tjat om pappas fängelsetid ibland i mina texter. Men hans straff, och mina vänners tid i fängelse, har gjort mig upptagen av villkoren för internerna. Och av hur kriminalvården fungerar. Att fästa vikt vid vården, rättigheterna och livsvillkoren i fängelse är annars oerhört omodernt. Det enda som tillåts spela roll i dag är hur hårda straff man kan döma ut, hur unga förbrytare vi kan spärra in och hur lite vi kan bry oss om att ge människor nya chanser och möjligheter.

När jag pratar med Martin Lardén efterlyser också han en sån diskussion. Inte för att han vill vara snäll utan för att det är vad som fungerar.
– Om straffet ska vara effektivt krävs ett konstruktivt innehåll, som bryter kriminalitet och möjliggör ett liv utanför murarna. Då måste man kunna både utveckla sina yrkesfärdigheter och etablera ett liv utanför. Ju mer vi stoppar alla med ett kriminellt förflutet, desto svårare blir det att välja något annat än den kriminella världen. Man måste kunna sona sitt brott. Man måste kunna hitta en ny värld.

Peter Kjellin beskriver också anstaltens utbildningar, inte minst arbetsmarknadsnära sådana, vettig sysselsättning och bra behandling, gärna mer digitaliserad, som viktiga delar. Men när jag frågar vad han hade gjort om han fick enormt mycket större resurser på Hällby säger han att han inte vill ha pengarna.
– Jag skulle inte lägga pengarna på kriminalvården. Jag skulle lägga dem på skolan.