Allemansrätten hotar näringslivets vinster
Allt som är vårt ska nu skördas – både digitalt och i naturen
Snön bär oss långt ut i ingenstans. Vi slår av skotern i kanten av en gammal slåttermyr. Kylan förstärker tystnaden, den som inte finns någon annanstans. En upplevelse som inte existerar i hans digitala värld. Jag karvar lite ovant av det svindyra renköttet från Ica, en korp hörs svagt nere mot Kalixälven till.
”Är vi i vår skog nu, pappa?”
Bra fråga.
Regeringen har beställt en grundlagsutredning – äganderätten ska stärkas. Allemans- eller urfolksrättigheter ska inte få övertrumfa skogs- och gruvbolagens rätt att öka omsättning och vinst. Årsredovisningarna för den handfull enorma företag som totalt dominerar marknaden, visar emellertid inga problem att tjäna pengar. Kanske stämmer problemformuleringen bättre för de mindre, familjeägda skiftena, jag vet inte – mina skogsägar-skills är högst begränsade. Och det här är ju inte min skog; möjligen är den ”vår” i bemärkelsen ”släktens”. Men är den verkligen vår, egentligen?
I en uppmärksammad kolumn på DN:s ledarsida, skriver Hanne Kjöller att samerna är den nya adeln. En privilegierad elit som kontrollerar och dikterar villkoren för enorma markarealer. Att äganderätten får stå tillbaka när ett fåtal samers renar ska tillåtas vandra och äta.
Hanne Kjöllers medvetet triggande inlägg använder samefrågan som hävstång i en kampanj som egentligen handlar om äganderätten. Näringslivet med gruvbolagen i spetsen har allt att förlora om samernas äganderätt och vår allemansrätt prioriteras. Attackvinkeln är att efterfrågan på mineraler och arbetstillfällen är mycket större än på renkött. Och att allemansrätten inkräktar på markägarnas rättigheter. Urfolk eller inte; vi står i vägen för basnäringens behov.
Naturens mystik och kulturella värden anses alltmer värdelösa; Max Weber kallade det för ”avförtrollning”. Det materiellt rationella hyllas, naturens och kulturens magi skrattas bort. När högre värden i livet ersätts av individuella och ombytliga mål, krackelerar världen enligt Weber. Utvecklingen påverkar hela samhället och blir kanske tydligast i sektorer som har just kulturen som epicentrum.
Äganderätten till vår existens är totalt industrialiserad.
Artificiell intelligens tränas upp på böcker, författare ska kunna rationaliseras bort. Digitaliseringens basnäring har skickat ut AI-skördare – de åker metodiskt genom den binära skogen och dammsuger upp ord, meningar och berättandets strukturer. Svenska förlag har börjat använda verktygen; det finns pengar att spara och om konsumenten inte märker någon skillnad … jamendåså. Författarna ropar – ”en maskin kan inte vara konstnär; var är dess själ!?” Men mitt i denna avförtrollning – vad är vårt, egentligen?
Ekonomen Nicholas Fernholm skapade barnboken ”Trisse Traktor” med hjälp av AI-verktygen ChatGPT och Midjourney. Det tog inte lång tid; de två verktygen har skördat texter och bilder ur våra barns kulturkanon. På så vis har en ny, säljbar produkt uppstått i form av Fernholms bok; den kostar 100 spänn på Bokus. För Fernholm och AI:n är Pippi, Nangijala och världens bästa Karlsson inte magiska berättelser. De är bara råvara, hundraåriga granar redo att bli kartonger till e-handeln.
Äganderätten till vår existens är totalt industrialiserad. Vi vet att våra smartphones ger bort vår personliga data, men på arbetsplatsen pågår åderlåtningen i hemlighet. Med hjälp av mobilens kamera, mikrofon, gps och laptopens tangentbord och applikationer övervakas svenska arbetsplatser i realtid. Dels för att mäta våra prestationer, men också för att lära maskiner skriva, bokföra, hämta, packa, leverera. De tränas på våra rörelser och interaktioner, men hey – vad är vårt, egentligen? Vare sig lagar eller kontrakt säger att arbetsgivaren och de stora techföretagen inte får nyttja överskottsinformationen som uppstår av vårt arbete.
Vi lever i antropocen, den tidsålder där rovdriften på det som är vårt har påverkat de geologiska förutsättningarna för mänskligt liv. Denna epok går i och med digitaliseringen in i en delvis överlappande fas. Allt som är vårt ska nu skördas – även det som finns inne i oss. Där vi tidigare såg kultur och frihet, finns nu råvara och produkt. ”Samtiden älskar berättelser men månar inte direkt om sina berättare”, skriver Thord Eriksson i en utmärkt krönika i Biblioteksbladet. Det gäller även för vår glänta i skogen: Alla förstår naturens kulturella värde, men månar inte om de som upprätthåller det. De som gör livet till mer än råvara.
Om vi vill hindra avförtrollningen behöver vi hålla hårt i ägandet.
Bort mot berget ser vi en drönare över skogen. Med hjälp av laser och AI samlar en värderingsman in data om ålder, art och värde. Ett skogsbolag kommer köpa vår skog; e-handeln skriker efter sina kartonger. Och – om utredningen levererar det regeringen vill – kommer de inhägna och vakta den mot samer och andra som stör avförtrollningen.
Så nej, vi är inte i vår skog. Den har aldrig varit vår eller någon annans. Men kanske måste vi äga den för att den inte ska ägas. Cory Doctorow skriver i ”The internet con” (2023) att de digitala verktyg som företag och stater använder emot oss, är samma verktyg som vi behöver för att kämpa emot. Om vi som är författare vill skydda oss mot digitaliseringen, måste vi förstå och använda digitaliseringen. Om vi vill hindra avförtrollningen behöver vi hålla hårt i ägandet.
Mormor och morfar hade några få renar; det drygade ut köttförrådet när tolv barnamunnar skulle mättas. Man behövde, då som nu, inte vara same för att äga ren. När jag sa det till honom där vid slåttermyren, skakade han på huvudet och himlade med ögonen. Tanken på mig med snara eller lasso i högsta hugg är lika komisk som den är pinsam. Men kanske ändå. Om renarna nu är avförtrollningens största fiende, så blir jag gärna renägare.
