Prestigen framför allt
Jacob Lundström om filmvärldens priser och nomineringar
Den övriga filmvärlden får väl vara glad över att vara med på ett hörn, om än styvmoderligt förpassad till en kategori för främmande språk, när den notoriskt hemmablinda Oscarsgalan går av stapeln varje februari. Eller som den franske filmskaparen Leos Carax konstaterade häromåret: ”Foreign-language films are made all over the world, of course, except in America. In America, they only make non-foreign-language films.”
För trots olika försök att rucka på den totala stjärndominansen, som till exempel det skämskuddemässiga European Film Awards, bleknar alla andra filmgalor i jämförelse. Alla röda mattor bär till Hollywood Boulevard, så andra länder får nöja sig med att skicka in sitt bidrag och hoppas på en stund i rampljuset med de riktiga stjärnorna.
Till denna underförstådda talangtävling, för filmskapare som alltså hoppas på en chans att värvas till Hollywood, tar många länder tillfället i akt att skicka storfilmer som belyser stolta och inspirerande ögonblick i nationens historia. Det borgar sällan för den mest inspirerade filmkonsten. Men det finns också tävlingsbidrag som mer dämpat eller rentav självkritiskt skildrar desto mörkare kapitel, ett lysande exempel som faktiskt tog sig hela vägen till slutaudition var den kambodjanska dokumentären The missing picture.
I går blev det klart att Roy Anderssons En duva satt på en gren och funderade på tillvaron utsetts till Sveriges fanbärare. Det må vara ett val som känns lika upphetsande som stilnoct, tänk vilken mindfuck om nomineringskommittén i stället skickat David Hellenius-komedin Micke & Veronica, men det är inte heller meningen att Oscarsbidraget ska vara överraskande. Däremot är det ett statement över ett filmnations självförtroende. Och Anderssons film har trots allt mottagit Guldlejonet i Venedig och blivit kritikerfavorit borta i USA, även om vinstchanserna är marginella. Gott så.
Desto mer förvånande var det när Mikael Marcimains Gentlemen häromdagen nominerades till Nordiska rådets filmpris. Det var trots allt en film som fick ett beskedligt mottagande av kritikerna, vilket inte heller vägdes upp av någon publikrusning, trots prislappen på 94 miljoner.
Precis som En duva bjuder filmen på en uppvisning i yrkeskunnande, men under alla scenografiska excesser är Gentlemen, för att citera Gunnar Björnstrand i Smultronstället, absolut orörligt död. Det vill säga, ungefär som de prestigeproduktioner i historiska miljöer som brukar skickas till filmgalor i USA snarare än till Nordiska rådet. Tydligen kan filmpriser också drabbas av identitetskriser.
