ÅSIKT

Rasprofileringen måste få ett slut

Åsa Linderborg ser Kalla faktas reportage De utpekade

avÅsa Linderborg

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.
Foto: TV4
I Kalla faktas reportage ”De utpekade” vittnar ett hundratal personer om hur de har misstänkliggjorts på grund av sitt utseende.


Rasprofilering, det vill säga misstänkliggörande på grund av hud och etnicitet, är förbjudet enligt lagen. Därför tror myndigheterna inte att det förekommer, trots att människor hela tiden drabbas av visitering utan motivering. Nicke Nordmark Kalla fakta har pratat med ett hundratal och några av dem har ställt upp framför kameran i reportaget De utpekade (TV4 28 jan).


Det är oftast unga män, men även kvinnor som stoppas och frågas ut, trycks upp mot en vägg, pucklas på, sugs in, får klä av sig nakna och kallas för ”råttor” eller ”flugor” – ”ni kommer som flugor”.

Som Sebastian Atterby, en helt vanlig svensk med halvmörk hy och rastaflätor. När hans familj har varit på resa kan hans vithyade pappa passera tullen utan problem, men inte Sebastian. Det här är definitionen av maktlöshet, säger pappan. Sebastian särbehandlas på grund av sin hudfärg (och förmodligen frisyr), men man kan inte ringa polisen, för det är från polisen alltihop har sin upprinnelse.

Anmälan efter anmälan läggs ner.


Det är inte konstigt att allt fler agerar medborgarvittnen, genom att filma polisingripandena. Ett av dem är Tico Andreani-Fagnani i Lindhagen. Han menar att organiserad brottslighet kräver vissa metoder och att utsatta områden måste ha polisnärvaro. Ofta gör Polisen adekvata och bra ingripanden, men ofta gör de det motsatta. Detta envisa filmande provocerar, den som viftar med mobilen kan räkna med att få den beslagtagen. (Det var nära att hända mig nyligen i Stockholms city, pressleget blev min räddning.)

I Storbritannien har man tagit i den här taggiga tisteln, men i Sverige stoppar de ansvariga huvudet i sanden. Svenska kriminologer som studerar problemet tvingas se hur det fastnar på kunskapsnivå. Stefan Holgersson, erfaren polis och professor i polisvetenskap, vittnar om ledningens totala ointresse.


De utpekade berättar om skam, förnedring och exkludering. ”Tillhör jag samhället eller inte?” frågar Sebastian Atterby. Ismahan Ahmed säger: ”Jag har aldrig hatat min hudfärg och varifrån jag kommer, men just den dagen hatade jag allt som hade med mig att göra.” På väg hem till Rinkeby efter en poesifestival, filmar hon hur övertända ordningsvakter skyddas av polis när de pucklar på en svart svensk.

Halva valrörelsen handlade om tuffare tag. Ett av Ulf Kristerssons lalligare uttalanden var att det är stökigt i vissa områden för att polisen är för schyst. Han fattar tydligen inte, att det är lättare för statens repressiva delar att ta fram nävarna än charmen. Det finns poliser som lägger ner hela sin själ för att skapa förtroende bland medborgarna i bostadsområde. (Nästa reportage borde handla om dem.)

Det här måste få ett slut.

ARTIKELN HANDLAR OM