Förbryllande skuggvärld
Det skulle kunna vara en berättelse om skogen … om vatten … om berg … om mörker … om något helt annat. Kapitlen i Sara Gordans roman Martin Andersson. Ett skuggspel börjar med sådana relativiseringar, garderingar, besvärjelser eller vad man nu ska kalla författarens iver att inför varje kapitel osäkra sin text.
Osäkerheten är annars fast förankrad i själva utgångspunkten: ett skuggspel. Människor är marionetter och dessa marionetters skuggor bildar svarta hål vid sidan av dem, säger Hjalmar Bergman. Överraskande nog dyker denne svenske författarklassiker nämligen upp som samtalspartner åt Martin Andersson. Att han skrivit böcker framgår inte, men han är avgjort på väg mot sin sorgliga död på hotellrummet i Berlin, ett pratsamt irrbloss på Martin Anderssons egen vingliga väg mot … ja vad? Det blir lätt många frågetecken, när man har att göra med skuggor.
Annars umgås Martin mest med en kvinna vid namn Veronika, ett kärleksfullt förhållande tycks det, men det störs av att hon en natt känner en knöl på Martins rygg när hon smeker honom. Och själv verkar hon vara drabbad av en allvarlig form av narkolepsi. Kanske är det till och med så illa, att hon är en kvinna i förfluten tid, en som aldrig vaknade igen.
Sara Gordans roman om mannen med det rejält vardagliga namnet Martin Andersson är alltså allt annat än en vardaglig roman. De tre gestalterna i den, Martin, Veronika och Hjalmar, glider visserligen runt som skuggor, men de lever ändå en konkret tillvaro med skog, vatten, löv, dofter och taktila förnimmelser. Och i skildringen av det konkreta tätnar poesin i Sara Gordans prosa, innan den försvinner in bland de mänskliga skuggorna igen.
Det är strongt av en författare att opåverkad av allt det mer eller mindre efemära brus som omger oss våga försöket att skapa en så kompromisslöst litterär föreställningsvärld. Det går inte
att tänka sig den här romanen som något annat än roman, den går som ni märker inte ens att referera. Som läsare får man finna sig i att bli förbryllad. Särskilt av Hjalmar Bergmans närvaro i texten.
