Mardrömmen som nästan blev sann
Därför svämmar populärkulturen över av kontrafaktiska berättelser – som ”The plot against America”
Tänk om andra världskriget hade avgjorts till Nazitysklands fördel, eller om Sydstaterna hade segrat i det amerikanska inbördeskriget. Tänk om Martin Luther hade blivit påve i stället för reformationsrebell. Och tänk om John F Kennedy hade överlevt skotten i Dallas.
Det kallas för kontrafaktisk historia: att föreställa sig en värld där historiens mest ödesmättade ögonblick hade sett annorlunda ut. Historiker har länge varit skeptiska till denna tankelek, men många författare och filmskapare har sett potentialen för spännande och tankeväckande berättelser.
– Det är en genre som kräver en fin balansgång. Du måste ha koll på den verkliga historien, så att det som du ändrar blir trovärdigt, men du måste också vara kreativ med det påhittade så att det blir relevant för tiden vi befinner oss i nu, säger tv-serieskaparen David Simon, mannen bakom hyllade The wire, Treme och The Deuce, på telefon från Baltimore.
Tillsammans med The wire-kollegan Ed Burns är han aktuell med miniserien The plot against America, premiär på HBO på tisdag, efter Philip Roths roman med samma namn. Där möter vi den judisk-amerikanska familjen Levin, vars tillvaro skakas om när flygaresset Charles Lindbergh besegrar Franklin D Roosevelt i presidentvalet 1940.
Lindbergh vill knyta USA närmare Nazityskland och inför en rad ”reformer” som gör livet svårare för landets judiska medborgare. Familjen Levin slits isär när tonåringen Sandy blir affischpojke för regimens assimileringsprojekt, samtidigt som hans kusin Alvin väljer att gå med i Kanadas armé för att slåss mot Hitler.
Verkligheten som serien beskriver är inte långsökt. 1940 var många amerikaner skeptiska till att gå med i kriget, och Charles Lindberghs dragningskraft som nationalhjälte var högst påtaglig. David Simons far var sju år gammal när Lindbergh 1927 korsade Atlanten i sitt flygplan och mottags som en hjälte med egen parad längs Broadway.
– Paraden var ett av hans tidigaste minnen, och han mindes hur ödmjuk, pojkaktig och hjältemodig Lindbergh verkade. 1940, när min pappa gick på college, hade Lindbergh vanärat sig, han hade tagit emot en medalj av Göring, han hade omfamnat fascismen och ifrågasatt sina judiska landsmäns lojalitet. Men han var fortfarande en hjälte för många amerikaner, och om han hade tackat ja till att bli republikanernas kandidat hade han kunnat bli president.
En efterkrigsvärld i nazismens grepp – det absolut populäraste scenariot i genren
”The plot against America” är det senaste exemplet i en lång rad alternativhistoriska böcker, filmer och tv-serier. Redan i mitten av 1800-talet kom romaner som spekulerade i hur världen hade sett ut om Napoleon hade behållit greppet om Europa. Senare hamnade amerikanska inbördeskriget och en sydstatsseger i fokus. Författare som Philip K Dick, Robert Harris och Harry Turtledove har skildrat en efterkrigsvärld i nazismens grepp – det absolut populäraste scenariot i genren.
Jerry Määttä är docent i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet. Han beskriver andra världskriget som en ”nexus point”, ett begrepp som används i science fiction för att beskriva avgörande händelser som får nya konsekvenser i en parallellhistoria.
– Det var verkligen inte på förhand givet hur det skulle gå i kriget. Med en annan utgång kunde vi ha levt i en värld utan västerländska demokratier, med helt andra värderingar och normer, andra yrken och annan teknikutveckling – allt hade sett annorlunda ut, säger han.
I Philip K Dicks Mannen i det höga slottet (1962), som också har blivit tv-serie, har författaren dragit greppet ett snäpp längre, berättar Jerry Määttä. I bokens värld – där Tyskland och Japan har delat upp USA mellan sig – finns en annan bok, som beskriver en värld där de allierade har vunnit kriget.
– Och den världen är inte vår värld, utan ytterligare en alternativ värld – det blir som en kinesisk ask.
I romanen Jag var en arier (2009) och uppföljaren ”Kafkapaviljongen” (2014) spekulerar författaren Tony Samuelsson kring hur vårt land hade sett ut om Nazityskland hade vunnit andra världskriget och gjort Sverige till en stortysk delstat. Jag var en arier utspelar sig i ett 1970-tal som är både välbekant och skevt, med nazismen som en helt naturlig del av den svenska folksjälen.
På telefon från Orsa berättar Samuelsson att han inspirerades av sin uppväxt i folkhemsförorten Farsta. Där skulle den demokratiska människan formas. Men gatstenarna som hade hämtats från Bohuslän hade ursprungligen beställts till bygget av den stortyska huvudstaden Germania, ett projekt som av förklarliga skäl blev inställt.
– Jag är född 1961 och krigsåren kändes som en annan värld, men där gick jag och trampade på stenen som Hitler hade beställt, graniten till Germania. Då kom det nära. Det vill jag att läsaren också ska känna, att nazismen var möjlig här.
Vem skulle jag bli som författare i ett nazistiskt jätterike där alla författare förväntas delta i arbetet att bygga upp det här stora riket?
Liksom många andra kontrafaktiska berättelser handlar Tony Samuelssons böcker mycket om litteraturens roll i en alternativ historia. Författare är hårt kontrollerade men också högt värderade i det totalitära Sverige.
– Kulturen är jätteviktig i en diktatur, för att stämma samhället i en viss tonart. Jag hade ett behov av att undersöka var min egen gräns gick: vem skulle jag bli som författare i ett nazistiskt jätterike där alla författare förväntas delta i arbetet att bygga upp det här stora riket?
Jerry Määttä tror att det finns ett särskilt intresse för den här typen av historier i en tid som vår, där världen genomgår snabba förändringar och tillvaron känns instabil för många, med pandemier, extremism och klimatkris. Då finns det ett behov av att se historien som formbar – av berättelser som visar att allt hade kunnat vara ännu sämre, men också att människan har möjlighet att skapa en bättre framtid.
Romanen The plot against America publicerades 2005 men det är förstås ingen slump att den har blivit tv-serie just nu. David Simon ser tydliga paralleller mellan berättelsen om populisten Charles Lindbergh (som går till val med slagordet ”rösta på Lindbergh – eller rösta för krig!”) och Donald Trumps väg mot makten.
– Då var det judarna som utmålades som mindre amerikanska, som svårassimilerade och illojala. Vår nuvarande presidents måltavlor är främst svarta och bruna människor, och muslimer. Genom att demonisera dem samlar han på sig politisk makt, säger David Simon, och fortsätter:
– Det är viktigt att titta tillbaka på de historiska ögonblick då vår demokrati befann sig på kanten till ett stup, när vi frestades att överge våra ideal – i synnerhet som vi just nu befinner oss där igen.
