Erdoğans korruption förvärrar katastrofen
I 20 år har experter larmat om dålig byggstandard – men dessa röster tystades
De två jordbävningarna som drabbade sydöstra Turkiet den 6 februari visade sig bara vara första delen i en än större tragedi. Jordbävningen skulle ha ödelagt vilket land som helst, men Turkiets folk slits nu mellan smärtan den orsakat och en rättmätig ilska över skamlösheten hos en korrupt regim.
Den stigande dödssiffran, de enorma skadorna och den häpnadsväckande bristen på hjälp kan nämligen inte enbart förklaras av katastrofens omfattning. Jordbävningen är en tragedi – men bristen på katastrofberedskap, de icke-existerande krisplanerna och regeringens iskalla vårdslöshet är inget mindre än ett brott.
Under sitt 20-åriga styre har president Recep Tayyip Erdoğan otaliga gånger varnats av seismologer och ingenjörer för att standarden på många turkiska byggnader är för dålig. Men dessa röster tystades av turkisk, statskontrollerad media. Det är därför står vi här i dag: med bistånd som inte kan inte nå ödelagda städer eftersom vägar och flygplatser – många byggda av företag som inte har några andra meriter än att vara Erdoğan-anhängare – har kollapsat och inte går att använda.
Två turkiska journalister utreds redan för brott för att de vågat kritisera regimens reaktion efter jordbävningen
Hela landet, förutom regimens mest hängivna anhängare, frågar sig nu vad som hänt med alla skattepengar som skulle ha gått till säkerhetsåtgärder efter den förödande jordbävningen 1999. (Vissa användare av sociala medier har besvarat frågan genom att publicera foton på det gigantiska palats Erdoğan byggt åt sig själv.) Och till skillnad från katastrofen 1999 finns det i dag inga stora oberoende mediekanaler som kan rapportera om vad som sker, efter decennier av försvagad pressfrihet. Två turkiska journalister utreds redan för brott för att de vågat kritisera regimens reaktion efter jordbävningen.
Dödssiffran bara stiger. Sociala medier är fulla av rop på hjälp, desperata meddelanden som skrivs från personer som är fast under rasmassor. Adresser och telefonnummer delas och människor ber förtvivlat om hjälp. Efter några timmar tystnar rösterna, förmodligen för att hjälpen inte hunnit fram förrän det var försent. En kvinna, som tillbringade en natt under spillrorna, skrev tidigt på morgonen: ”Min bebis frös ihjäl”.
Efter 24 timmar hade stödet fortfarande inte nått fram till många städer. De första sex timmarna är avgörande; jordbävningen 1999 ledde till 17 000 döda och mer än 40 000 skadade. Många vädjanden på sociala medier kommer från Hatay, en provins vid den syriska gränsen som är känd för att vara illojal mot regimen.
Vissa tror att bristen på hjälp till staden är politisk vedergällning. I länder som inte har upplevt ett auktoritärt styre är det svårt att förstå graden av fientlighet som en regering kan känna mot eget sitt folk, men detta är inte otänkbart i Turkiet. Det är orsaken till att oppositionspartiernas borgmästare och politiker nu hjälper varandra snarare än att vänta på statliga hjälpinsatser.
Bristen på förtroende för centralförvaltningen går så djupt att de som vill donera pengar vänder sig till civila organisationer snarare än officiella. Kollektivet Ahbap, grundat av rockstjärnan Haluk Levent, verkar vara det mest effektiva sättet att hjälpa de drabbade. Sedan jordbävningen har Ahbap samordnat hjälp och svarat på nödrop, turkiska kodare har skapat appar som listar räddningsförfrågningar. Medborgare tar med mat och andra förnödenheter direkt till de välgörenhetsorganisationer som arbetar på plats. Folk upprepar samma mantra, om och om igen: ”Vi har ingen stat. Det vi har är oss själva”.
I ett land där en jordbävning är en konstant risk, är budgeten för katastrof- och nödsituationer cirka 14 gånger mindre än budgeten för departementet för religiösa frågor
Man kan tro att ingenting kan vara värre än en katastrof som denna. Men det turkiska folket vet nu att smärtan förvärras när man tvingas bevittna den egna statens misslyckande och korruption i denna landets mörkaste stund. I ett land där en jordbävning är en konstant risk, är budgeten för katastrof- och nödsituationer cirka 14 gånger mindre än budgeten för departementet för religiösa frågor. I stället för att vidgå detta misslyckande, meddelades att en dödsbön (sela) skulle sjungas från alla moskéer i landet – detta medan människor låg under rasmassorna, fortfarande vid liv men desperat vädjande om hjälp. Som svar skrev en Twitter-användare: ”Ni kommer att gå till historien som den regering som fick folket att lyssna på sin egen dödsbön medan de kämpade för sina liv”.
Smärtan denna katastrof orsakat djupnar av vetskapen om att orden är sanna. Det enda hoppet nu är att den ondska vi bevittnar också till slut begravs under de kollapsade husen.
Ece Temelkuran är en turkisk journalist och författare. 2012 sparkades hon från tidningen Habertürk efter en rad regeringskritiska artiklar.
Artikeln är även publicerad i New Statesman.
Översättning: Karin Pettersson.
