Vi får hoppas att Ozzys podd blir en parentes
Den förbittrade familjen kan klara av att vara lite mindre kända
Är det en mänsklig rättighet att vara känd för evigt? Den här frågan känns extra aktuell nu när familjen Osbourne har gjort podcast av sitt familjevarumärke. Eller förlåt, de har återuppväckt sin tydligen redan existerande podcast efter ett fem år långt uppehåll.
”The Osbournes” var den första stora realitysåpan som kretsade runt en känd familj. Utan dem ingen Paris Hilton och inga Kardashians. Vi har Ozzy & co att tacka/beskylla för mycket de senaste 20 åren. Men att förneka dem status som pionjärer inom tv-industrin vore att förvanska fakta. Sedan serien lades ner har familjen dock krampaktigt krigat sig kvar vid berömmelsen. Ozzy Osbourne må vara en odiskutabel hårdrockslegendar, och Sharon har efter nedläggningen haft en hyfsat framgångsrik karriär som bland annat talkshow-värd och ”Talang”-domare. Men barnen Jack och Kelly har väl kanske mest bitit sig fast via mindre kända tv-gig varvade med besök på rehab.
Jag har mina aningar om att poddlanseringen hör ihop med en nyhet som kom förra året. Att familjen planerar att låta sin gamla tv-serie göra comeback 20 år senare och skildra sin flytt till den engelska byn Buckinghamshire. Nu, ett år senare har inspelningarna dock inte ens dragit igång. Till och med en renommerad gammal realityfamilj i Los Angeles verkar ha svårt att klara inflationen och få sin herrgård såld.
Om podcasten ”The Osbournes” är ett substitut eller en reklampelare är oklart. Men det vi har att göra med är en förbittrad familj som gnäller över hur de behandlats av tv-branschen. Som nu väljer att ”ta saken i egna händer” – och styra sin egen framgång. Styrd av en rätt osympatisk Jack Osbourne, vars djupdykningar i ämnen han inte har någon koll på och åsikter om den amerikanska vapenindustrin ingen har efterfrågat. De övriga familjemedlemmarna känns mest som bifigurer.
Låt oss hoppas att denna lilla podd blir en parentes, att den Parkinson-sjuke Ozzy Osbourne får frid på den engelska landsbygden och att ingen kamera förföljer dem dit. Livet som ”okända” skulle göra dem gott.
