Att ha barn ger inga garantier för framtiden
Fokus på ”det lilla livet” bygger murar och gör världen osäkrare
Det är intressant att både Dagens Nyheter och Expressen inom samma dygn oberoende av varandra använder uttrycket ”det lilla livet”. Det är intressant, eftersom artiklarna inte tillkommit i den sortens ytligare kulturdebatt där ett ämne sprider sig som en löpeld i gräset när den ena yrkesskribenten vill kommentera den andre, utan har skrivits oberoende av varandra.
De talar om något som går djupare än gräsbranden, något som mullrar under markytan.
Malin Ullgren i DN gör det med utgångspunkt i filmen ”The zone of interest”, om nazistledaren Rudolf Höss och dennes hustru Hedwig Höss, som levde grannar med Auschwitz.
”Sällan har begreppet ’att värna det lilla livet’ visat sin skuggsida, sin förvridna roll i ondskans ursinniga helhet, med samma tydlighet som i fallet Hedwig Höss. … För att maktförskjutningen bort från humanism och demokrati ska gå snabbt och smidigt krävs att tillräckligt många rycker på axlarna och vänder bort blicken – riktar den enbart mot sina egna barn, in i sina trädgårdars perversa idyll.”
Dagen efter skriver Joel Halldorf på Expressens kultursida i ofrivilligt försvar för just den hållningen:
”Tror vi på allvar att vår karriär kommer göra oss lyckliga, eller inser vi att det lilla livet rymmer en djupare glädje? Och vill vi dö ensamma på ett hospice eller sluta våra ögon omgivna av barn, barnbarn och – om vi är så välsignade – barnbarnsbarn?”
Det nyrika 10-talet med sitt vulgära överintresse för mat, guldkant sju dagar i veckan och njutningsresor till fjärran länder
Jag har känslan att det mobiliseras just nu kring familjen med barnen som sandsäckar mot framvällande yttre katastrofer. Jag vet inte varför kärnfamiljen framhålls som just en kristen modell. Paulus skriver att det bästa är att inte gifta sig. Kyrkan skulle växa genom mission, inte genom celldelning. För att inte tala om den förebild som Jesus själv gav genom att tvärtemot samtida judiskt mönster inte skaffa några egna barn, om nu han har någon betydelse för hur den svenska kulturdebatten idag uppfattar vad ett kristet liv är för någonting.
Den privata idyllen är hur som helst en idealvärld som iscensätts i fantasin. Barn är ingen garanti. Pappan Joel Halldorf kan dö ensam, övergiven av sina barnbarn, det kan slumpa sig så, han kan segna ihop på sitt vardagsrumsgolv, det händer att pappor gör det. Medan jag, som inte har några barn, kan dö omgiven av hans barnbarn, för att de vill vara med mig, eller för att de jobbar på hospice, eller bara för att de råkar befinna sig där jag är när jag dör. Och medan vi lever skyddas vi alla bättre av ett samhälle som inte sorterar i klaner. Som Malin Ullgren påpekar. Gemenskapen är en illusion som upprätthålls av murar.
Det lilla livet. Det nyrika 10-talet med sitt vulgära överintresse för mat, guldkant sju dagar i veckan och njutningsresor till fjärran länder. En tid när barn varit inte minst ett bra drag i karriären och ett socialt kapital som rättfärdigar lyxliv på fattigas bekostnad.
Är tiden mogen nu att se hur den egoismen gör inte bara världen osäkrare utan också oss själva? Är det räkenskapens röst som mullrar i marken?
