Liv Strömquist lobbar för den romantiska kärleken

Jenny Högström saknar sexualitetens roll i ”Den rödaste rosen slår ut”

”Heterosexualitet, så funkar det” heter den inledande serien i Liv Strömquists debut­album 100 % fett från 2005. Och har sedan dess varit ett bärande tema genom hennes enastående karriär som seriemakare, poddare, folkbildare och mediefenomen: ­heterosexualiteten och dess myter, och därmed den borgerliga kärnfamiljen, patriarkatet, kapitalismen och ja, i slutändan hela vår nyliberala, konsumistiska tidsålder.

Men med nya albumet Den rödaste rosen slår ut är Strömquists grepp delvis är ett annat. Tidigare har hon granskat, gestaltat men också gisslat heteroförhållandet och dess implikationer.

Och på ett sätt går det väl att säga att hon fortsätter med det. Men hur mycket hon än gömmer sig bakom andra teoretiker, konstnärer, poeter och diverse småironiska brasklappar – lobbar hon här för inget mindre än den romantiska kärleken, inte sällan den mellan man och kvinna. Detta att (som uttrycket lyder och Strömquist via Slavoj Zizek noterar) falla för någon. 

Men i stället för att följa sin intuition menar Strömquist med hjälp av bokens käpphästar sociologen Eva Illouz och den sydkoreanska filosofen Byung-Chul Han, ägnar sig dagens narcissistiska människa åt självbespegling, rationella val, konsumtion och self empowerment. Vem passar din profil, dina livsmål, dina krav? 

Utgångspunkten är Leonardo di Caprios löpande band av relationer med ett gäng heta baddräktsmodeller. Men kärleken, menar Strömquist, händer liksom aldrig. Sen är det dags för en asrolig djupdykning i kärlekens status nu och då. Grekiska myter, Platon, Beyoncé, Hilda Doolittle, Sapfo, Søren Kierkegaard, Lou Andreas-Salomé, Bataille, ett ex till Lord Byron – Strömquist blandar och ger. 

Poängen är väl att skita i den kapitalistiska logiken – och våga ge sig hän utan att veta hur fan det ska gå med allt. ”I nöd och lust”, som äktenskapslöftet lyder – och som Strömquist märkligt nog utelämnar. Fast vad jag verkligen saknar är sexualitetens roll i det hela. 

Glänta, Paletten och Kritiker utkom alla med temanummer om kärlek i våras. ­Illouz och Han går varma i diverse bokcirklar. Kärleken ligger med andra ord i tiden. 

Och det är la klart man vill tappa det. Men hur svårt jag än har för Tinderlogiken tycker jag ändå att bilden av den moderna människans ytlighet och narcissism känns rätt konservativ. Nog uppstår ändå kärlek hela tiden, och i en mångfald konstellationer. Konstellationer och gemenskaper som vida överstiger den ack så idealiserade tvåsamheten, och som kan ha en mycket mer subversiv potential. 

Och vad gäller kritiken av en psykologiserande samtid tänker jag att när din kärleksimpuls driver dig rätt i armarna på ännu en blandmissbrukande graffitimålare, hustrumisshandlare eller grisabonde – då finns det kanske ­goda skäl att ­inte vilja göra om samma misstag.

Kultur

Prenumerera på Kulturens nyhetsbrev

Aftonbladets kulturchef Karin Petterson guidar till veckans viktigaste kulturhändelser och mest intressanta idédebatt.